Bekräftelse
Dessa människor hävdar att de skiter fullständigt i vad andra tycker, att bekräftelse inte betyder någonting för dem. Säg mig, om de skulle leva ensamma i en skog med massa djur, hade de fortsatt att klä sig på det viset, haft håret så eller haft alla åsikter som gjorde folk förbannade?
Jag tror dem, jag tror att de skiter i om små tanter med permanent rynkar på näsan åt deras chockrosa 20 cm höga skor, eller om superkommunisten bara flinar när någon förbipasserande moderat med en fnysning rättar till kostymen. Men om flickan-med-skornas bästa vän skulle bryta ihop av skratt på golvet när hon såg skorna, eller om superkommunistens veganflickvän tyckte han var för extrem och kallblodigt dumpade honom, skulle de då inte bry sig? Skulle de skita i vad andra tyckte?
Jag har blivit kallad cyniker förr, men jag tror att människor ständigt söker någon form av bekräftelse. Det som skiljer oss åt är hus vi tar och emot behåller den när vi väl får den.
Jag har tänkt på det förut, men egentligen går allt tillbaka på hur vi uppfattar oss själva och andra. Människovärde. Ett vackert ord med stor innebörd. Hur många gånger har man inte känt att man egentligen inte förtjänar det man får? Att man är en gräddfilsmänniska som en vän till mig uttryckte det. Någon som glider fram och får massa gratis. En avundsvärd människa men som lätt föraktar sig själv om hon inte tycker hon förtjänar det.
Mitt tips när man känner det som att man är den osäkraste människan i rummet är att tänika på att alla andra också funderar massor. Hur mycket tänker du inte om alla andra som du inte säger? Någon har ett par grymt snygga händer och en annan har ett par öron som du skulle kunna döda för. Alla har vi något att vara stolta över.
Kom ihåg det.
Sen har jag ju en förkärlek för fina meningar så här kommer en:
"När du känner dig helt osynlig, tänk på att det alltid finns någon som tänker på dig innan han somnar"
over and out.
Du har helt rätt, alla behöver bekräftelse. Vi är flockdjur, vi rangordnar oss, det är så basalt i oss att det inte går att stänga av. Men som tur är har vi vår alldeles speciella hjärna, som ger oss ett litet kryphål: Vi kan själva välja vems bekräftelse som spelar roll, och vems vi klarar oss utan. Så lägg lite möda på att fundera över vems respekt/bekräftelse du verkligen värdesätter. Och varför. Och om du skulle vilja vara lite mer som den personen. Och varför. Om du fortfarande värdesätter deras bekräftelse efter den funderaren, se till att skaffa den. Och strunta i resten. De räknas ju inte längre.
Eller, för att formulera det mer på sin spets:
Undrar vilket som funkar bäst:
Att först välja ut vem man bryr sig om och sen börja
försöka imponera på dem, eller att först försöka imponera på vem det vara månde, och sen bry sig om dem man lyckas med?
