Tillbaka till stenåldern

Jag ser mig som ganska jämställd; jag argumenterar ivrigt för lika lön, får panik på fjompiga (ja, det är faktiskt ett ord!) tjejer som skriker så fort en fotboll närmar sig och jag blir sur när alla följer stereotyper.

Men ändå.

Ändå sitter jag här och ska baka typ femtio sega chokladmuffins, en rabarberpaj, och (här kommer det värsta) det är inte ens till mig! Jag bakar för att bidra med något till musikcafét i kyrkan. Varför? Nja, eftersom jag inte kunde vara med och sjunga så får jag som tjej göra vad jag kan. Och det är inte att bygga en scen, dra sladdar eller något annat manligt. Det är bara för mig att ställa mig vid spisen, kvinnan i köket ni vet, och snällt göra vad jag kan med de stackars bakingredienserna.

Nej, det är inte synd om mig, jag vet. Jag vill bara lipa lite och då är det bästa man kan göra att få det till att det är kvinnodiskriminering, ett mycket effektivt sätt att slippa göra det man måste.

Nu har ytterligare 10 minuter gått och jag har ännu inte fått mycket gjort. Eller. Jo. Jag har skrivit ett helt Intresseklubben Antecknar-inlägg. Heja mig. Nu kallar blockchokladen på mig från köket... Jag får väl helt enkelt göra det bästa av situationen vilket betyder; äta smet.

Dagens visa:
Att släcka en eldsjäl - Snorting Maradonas

over and out.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0