My Philosophy

Tjädertuppar är underbara djur. När de hamnar i en stridssituation, så väljer de mellan två alternativ: Fly eller fäkta. Om de inte kan bestämma sig så kommer de hux flux på ett tredje alternativ: Att somna. (Faktiskt, det är sant. Detta är vad man lär sig i Biologi A. Detta är det enda man lär sig av värde i Biologi A.)

Jag inser att jag nog är femtedel tjädertupp på något vänster. Jag kör deras taktik ganska ofta. Ska jag borsta tänderna eller ta ut linserna? Nej, jag plockar ögonbrynen.

Ska jag stressa till skolan eller äta frukost? Nä, då börjar jag rensa smsen i inkorgen.

Vad är det som får oss att göra dessa saker? Vad är det som driver oss?

Mja, först och främst så ska vi tillfredsställa alla våra grundläggande begär: Mat, sömn, sex, bekräftelse och behovet av tidsfördriv. Att stilla behovet av mat, sömn och sex känns ju rätt enkelt, men sen blir det klurigare. När vi vet att vi gör saker, men utan att veta varför, då kan du slå¨diog i backen på att de andra behoven är det som manipulerar din hjärna. Till exempel varför jag sitter här halv ett på natten och bloggar samtidigt som jag läser om engelska litteraturens pretto-författare istället för att sova. Det är något starkare än sömn-behovet som driver mig (och då är det banne mig starkt!).

Mat-behovet är det inte. Det enda jag får tugga på är den hemska engelskahäftet, fullt med fibrer dock. Sexdriften är det inte heller, jag kan ju inte påstå att engelska författare är rätta sättet att uppfylla det behovet, inte för mig iaf (inga fördomar här inte). Då var de bara två kvar; tidsfördriv eller bekräftelse.. Jag skulle gissa på det senare, i både bloggfallet och pluggfallet.

Att blogga ger bekräftelse- det är väl hela tanken. Alla som säger något annat ljuger. Människor med ett behov (aha! där har vi ett till!) av att säga åt andra människor hur världen fungerar är det fullt av i Bloggland. Men var snälla mot oss, det kunde lika gärna varit ni som fått den egenskapen. Det är slumpen som avgör, ni vet, världen fungerar så.

Man behöver inte vara Dalai Lama för att räkna ut att hela prettoförfattargerjen drivs av bekräftelsebehov. Visst, min engelskalärare är inte någon man vill hänga i julgranen (eller ha i närheten under julhögtiden alls) men på något märkligt freudianskt sätt så vill jag väl imponera på henne ändå. Tanken att detta behov sitter så djupt i mitt medvetande att det håller mig vaken är ganska skrämmande.

00.51. Det är tiden då jag tänker mest upptäckte jag för länge sedan, remember? 00.52. Och där var ögonblicket förbi. Men i någon reklampaus eller när ni har tid; stanna upp ibland, tänk över vad det är som driver er. Vem har bestämt att det är viktigt att jag vet om att William Thackeray föddes i Calcutta? 

Och när ni ändå är i sånt skönt tänka-flow, passa då på att reflektera över om målet är värt allt blod, svett och tårar man lägger ner på vägen?
 
Och när ni går upp i spin för att livet är en enda stor ursoppa och allt blir förvirrat och börjar likna utsikten (insikten?) i ett kalejdoskop, ta då lärdom av tjädertupparna. Släpp allt, töm hjärnan och ta dig en korvmacka.

Dagens visa:
Born to run - Bruce Springsteen

över och ut.