Dodging bullits
Idag hände det igen. Jag vaknade och andades frisk och klar luft. Under natten hade inte huset tagit eld pga plattången på högsta värme och lågorna hade inte spritt sig från plattång till väggar, golv och tak. Jag klev upp ur sängen och förundrades över att golvet var så rent och fritt från nålar, nycklar, legobitar och andra otrevliga saker att trampa på.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Så jäkla rätt har du :P
Postat av: Christian
Man är en sån kinkig liten jäkel!
Trackback
