Ett slags hej då
De sista veckorna har det hänt något märkligt. Jag är förföljd. Det började som en krypande känsla när jag satt och slöade framför teven eller inte-städade på mitt rum. Någonting förföljer mig och ger mig den där kosntiga känslan då jag inte gör saker jag borde.
Nu har det gått ett steg längre. När jag ser mig i spegeln eller får en glimt av mig själv i ett fönsterglas så är hon där, min förföljare, och ler överlägset.
Vad sa du? Om jag har blivit schizofren? Nej då, inte det minsta, men jag tror att jag har skaffat mig en inneboende, eller rättare sagt två. Låt mig härmed presentera Krav och Pliktkänsla. De har konstig inverkan på mitt liv, måste jag säga. De får mig att sitta och plugga kl 9 en söndagskväll då jag borde sitta och se ännu en kass Wallanderfilm, och de gör att jag ser lite lätt stressad och jagad ut för jämnan. Och det, mina vänner, är inte alls särskilt party.
En annan biverkning de ger mig är att jag har slutat se meningen med att blogga. Jag har skrivit om det jag tycker är viktigt, så varför ta upp mer tid i cyberrymden?
Don't shoot the messenger, jag är också ett offer här. Offer för en grymma verklighet kallad att växa upp. Usch, hatar den.
Förhoppningsvis ger Krav och Pliktkänsla med sig efter den tredje juni. Då, när sommaren står för dörren och det är dags att börja leva i världen istället för i böcker, då kanske jag kommer tillbaka.
Bara för att göra mitt otroligt sentimentala och egocentrerade avsked komplett, så avslutar jag med klassikenas klassiker. Använd i romaner såväl som i skräckfilmer.
Det är inte farväl, utan på återseende.
Dagens visa:
Allt med Oh Jollity.
over and out.
Keep it real
Sverige sverige,
älskade vän,
en tiger som skäms,
vad är det som hänt?
Vad som händer här är att vi har det så bra matriellt att vi börjar tänka på andra saker, som blir viktiga. Vi skiter fullständigt i att vi har mat på bordet och en varm säng, och det är helt naturligt att göra så. Screw tacksamheten för ett tag och se verkligheten. Den är överallt. Den är i den ensamma killen i bamba, i dina föräldrars bråk och din egna ångestklump i magen. Jag tror att det finns minst lika många människor som gråter sig till sömns, föraktar sitt liv och önskar sig någon het annanstans överallt i världen. Frihet har vi i överflöd, men vad betyder den friheten? Vad betyder det när man istället är för alltid fast i sina tankar?
Högsta vinsten? My ass.
Om jag ska återfödas, hade jag velat bli något otänkande, som har en klar mål och mening med sitt liv. En myra kanske? Eller bidrottning. Eller en liten liten bladlus på ett rosblad i en pensionärträdgård någonstans utanför Långt Borta. En bladlus känns som om den ligger rätt lågt på karma-stegen, så det är väl bara att sätta igång och synda då, önska mig lycka till.
Dagens visa:
When I'm gone - Eminem
over and out.
Du tror du är normal?
Idag vaknade jag och tänkte på en sak. Jag känner mig rätt så normal. Ni kan skratta om ni vill, håna oss. (tio poäng som sätter vilken låt den raden kommer ifrån! Man vinner också min eviga respekt.) Men, jag tänkte att här går jag omkring på jorden som en rätt normal människa. De flesta mäniskor i världen skulle kunna relatera till mig. Trodde jag.
Tänk om ... världen vore en by.
Om världen skulle göras om till en proportionelig by på 100 personer skulle det finnas
- 61 asitar, 14 européer, 8 nordamerikaner, 4 sydamerikaner, 13 afrikaner och 1 från oceanien. Alltså skulle det finnas många fler asiater än resten av världen tillsammans. Jag vet att ni tänker samma sak som jag, hur i hela hälsingland samsas dom?
- 52 stycken skulle vara kvinnor och 48 stycken män. Förmodligen för att kvinnor lever längre och inte bråkar med vapen.
- Av alla människor skulle 33 stycken vara kristna, 18 muslimer, 14 hinduer, 6 buddhister, 13 som tilhörde någon annan religion och 16 stycken skulle stoppa upp religionen i mumindalen.
- 89 personer skulle vara vara heterosexuella och 11 stycken skulle vara bi- eller homosexuella.
- 6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar, och de 6 personerna skulle komma från USA. Innebär ju självklart inte att de 6 rikaste personerna i världen idag är från USA, men att USA är rikaste största landet. Märk väl, de är 8 stycken nordamerikaner totalt (i denna by, haha).
- 47 personer skulle bo i stadsområden. Och ja, Gråbo och Olofstorp räknas helt klart som stadsområden i denna versionen av världen. Allt är relativt. 53 stycken skulle bo långt ut på landet.
- Bara 25 stycken av 100 skulle ha ett kylskåp, en garderob, en säng och tak över huvudet.
- 53 stycken skulle leva på mindre än 2 dollar per dag och av dessa skulle 18 stycken klara sig på hälften så mycket. det betyder att 18 stycken skulle var tvungna att klara sig på en kaffe och en ynka bulle från Copernicus-caféet. Endast det. Varje dag. Inget hus, inga kläder, ingen Iphone, ingen övrig mat. 18 stycken
- Av de vuxna i byn skulle 13 stycken helt sakna förmåga att kunna skriva och läsa och därmed vara totalt beroende av andra människors ärlighet så fort ett papper ska skrivas under.
- 1 person mellan 15 och 45 skulle ha AIDS. Denna skulle också troligtvis tillhöra gruppen som får överleva på en kaffe och en bulle om dagen. Svårt att spara pengar till medicin då, inte sant? Det kostar 20 kronor att vaccinera 5 barn mot Aids. Men när man är smittad ksotar bromsmediciner massor med mera
- 1 skulle ha en akademisk examen
- (Sverige skulle vara 0,13 av en människa... vi får dela på en mäniska med nordenländerna, belgien och holland.)
Om jag verkligen ville känna mig normal, skulle jag vara asiat. Jag skulle vara kvinna och vara 32 år gammal. Då skulle jag ha levat hälften av mitt liv, 64 år är medellivslängden i världen. (Hade jag bott i Swasiland, hade jag i genomsnitt bara blivit just 33 år gammal. men, man slipper 40-årskrisen.) Jag hade förmodligen haft tak vöer huvudet och lite kläder, men inte mer. NÅgot så simpelt som garderob, kylskåp och pengar i pånbanken är lyxerier för mer än hälften av jordens befolkning. Och vad ska jag med garderob till ute på landet? För det är där man hänger om man är normal, allt annat frångår normen. Det är lika troligt att jag har AIDS soma tt jag skaffar mig en akademisk examen (nnågra år på högskola).
Känns en 32-årig kinesisk bondkvinna med mat på bordet, men inte mycket mer, som någon som representerar din bild av världen? Det är så det ser ut idag. Rättvist?
Dagens visa:
Everybody here wants you - Jeff Buckley
over and out.
As time goes by...
Idag har jag inte ägnat en tanke åt existensiella frågor, livskriser, kostiga små historier eller skolan. Jag har prövat på livet som hemmafru. Fast om man ska vara ärlig så blir det väl hemmafru utan en man, (Russinen ur kakan eller kakan ur russinet? Mja, beror väl på om man gillar russin...)
Jag gick upp okristligt tidigt (cirkus 8), såg genom springan som brukade vara två ögon och ett hyfsat normalt synfält att det hällregnade ute. Ni vet, sådär så att det studsar upp igen från marken och man blir blöt underifrån också. (Djävulskt genialt regn faktiskt)
Bestämde mig för att idag har jag ingensomhelst lust att lära mig om svenska kungar med mindervärdeskomplex som tar över tyskland för att kompensera för detta. Kompensrar för vad kan man undra.. Jag hade heller ingen lust att ta reda på vilka aminosyror jag består av. (Gillar inte tanken på att det som är jag och mina tankar går att skriva ner i form av bokstäver, streck som bildar molekyler som så småningom blir jag.) Men sådana djupsinniga tankar gav jag blanka katten i idag, så därför fick soffa gå före skolbänk.
Jag slötittade på topmodel, somnade till. Misstänker att det gick in i mitt undermedvetna, vilket skulle förklara några av följande hanlingar:
¤ Jag ställde mig och bakade. Inte vanlig kladdkaka - o nej. Annas egna kladdkaka. Anna är också medlem på matklubben.se , precis som jag (haha). Så där vispade jag ägg och siktade kakao och kände mig väldigt kvinna-i-köket. Nåväl, kakan blir klar.. och smakar precis som alla andra kladdkakor, som tar en tiondel så lång tid att göra. jahopp.
¤ Jag äter nyss bakta kaka och ser på sex and the city utan minsta ironiska tanke om deras liv. Tänk vad mysigt man hade det typ 2002, med ormskinn och hängslebyxen. Eller, Carrie hade det aif väldigt mysigt.
¤ Jag bestämmer mig självkalrt för att sy kuddfodral! Kpte kuddar och tyg på Ikea (in my heart, hehe) för ett tag sen och kände att det var dags att ta fram syslöjds-annika. Resultaten belv förskräckligt fula och snea. Unika är ett annat ord.
¤ Morgon blir förmiddag blir eftermiddag och jag kände att det dags att använda all min kakenergi. Castade mig in i min babyblå cabriolet och med matchande träningskläder (vitt juicy-ställ) och den perfekta hästsvansen blåsande i den friska varma fläkten cruisade jag ner till mitt gym, precis vid Newport Beach. Gled in där, flörtade ltie med den snygge receptarien, hälsade på mina 24 närmaste hemmafruvänner och började sedan 2 timmars seriös rumpträning.
¤ Efter den vackra drömmen hemma i soffan tog jag mig faktiskt ner och tränade. I rosa byxor, gammal grå tröja och frisyren gud glömde. Flörtade inte med tanten i receptionen och tyckte det kändes smått opassande att börja skvallra med 60+kvinnorna jag såg på träningen. Ki Balans hette dagens första pass. Det är som en blandning mellan yoga, afrikansk dans och gymnastikträningen man hade på dagis. I halvmörker gjorde jag och ett par kvinnor i mogen ålder solhälsningen för fulla muggor, och somnade sedan på yogamattann under avslappningen.
¤ Avslutade mitt träningsäventyr med ett Aerobicspass. Hur kul som helst var det. Man kan tro att det skulle kännas dumt att hoppa omkring till "best of guitar hero"- låtar men icke sa nicke! Jag och mannen i mogen ålder hopsade, spelade luftgitarr och shakade our booties för allt vad vi var värda. vilket var en hel del för dagen, ska jag säga dig.
¤ Nöjd med mig själv gick jag hem och åt tårta som pappsen köpt. (I min hemmafru-hjärna var det självkalrt min rike snubbe som inhandlat tårtan.) och avslutar nu med skönhetssömn och gelegrejer för ögonen. på riktigt.
Vi lever hela tiden, visste ni det? alltid - as time goes by.
Kalle och Gullan ligger vid ett träd och tittar upp mot himlen.
Gullan: "Kalle , vad är meningen med livet egentligen?"
Kalle: "Jag tror att meningen med livet är en cabriolet och en sjö. När det är fint väder blir man glad, för då kan man åka ut och cruisa runt i sin cab. När det regnar så blir man glad, för då får man nytt vatten till sin sjö."
Dagens visa:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
over and out.
Dodging bullits
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Att vara eller att icke vara
Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.
Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.
Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)
Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening. Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan: "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.
3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?
Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop. Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.
I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.
Eller?
Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay
over and out.
Ärligt talat!
Källan till aggretionen? ja, det är inte småpotatis inte, jag är nämligen arg på hela världen. Mest är jag arg för att människor den senaste tiden har gått och blivit galet oärliga, plastiga och självcentrerade. (sen har de blivit lite arga också och bloggar om det.. men det behver ju inte bli så uppenbart att säkert även jag har blivit ovanstående saker.)
Ärligt talat, vad håller vi på med? Sen när blev det okej att bara sätta sig själv främst hela hela tiden? Sedan när blev vänner någon man snackar skit om bakom ryggen på ,för att sedan ge upp ett falsettskrik och berätta hur snyyygg hon är idag? Och ja, jag säger hon, för det är mest tjejer som håller på med alla dessa fånerier.
Att skvallra om andra är en sak, att högt och lågt säga sina åsikter till alla utom personen som är berörd är en helt annan femma, ladies and gentlemen. Detta inkluderar även killar som är minst lika fula på detta sätt. Lägg av bara. Är ni arga, ta upp det och red ut det. Om ni bara vill gnälla så Frankly, my dear, I don't give a damn. och ingen annan heller.
Inse faktum: Det finns människor som mår dåligt därute. Som inte vill gå till skolan, som har en klump i magen mer eller mindre konstant och som drömmer om en annan verklighet och glömmer bort den som existerar.
Tror du att det handlar om tjejen i hörnet som aldrig säger något? Bullshit. Detta handlar om oss. Alla som vi möter, som vi hälsar på leende för att sedan döma ut i bama/klassrummet/msn. Våra fiender, de vi aldrig ser men ocks våra allra närmaste vänner.
Idag skrev jag på mitt projektarbete. Det visade sig att min snittpuls under natten varit lägre när jag sov på ett hårt liggunderlag i ett tält än när jag sov hemma i min 140 cm ikea-säng. Varför detta? Jo, jag tror att det handlar om stress. Stress för att det har blivit många jobbiga diskussioner på sistone, och stress över att jag vet att dessa inte kommer att sluta. Och stress över att diskussionerna i framtiden kanske inte kommer att tas upp, utan förvandlas till en plastig fejkad verklighet istället.
Varför kan vi inte bara prata med varandra. Sluta manipulera, planera och analysera! Så mycket skit vi hade sluppit om folk var ärliga och vågade ta en konfrontation. För hey, nu när vi ändå är ärliga, det är vad allt handlar om. VI är för fega. Vi är fegare än vi någonsin varit förut.
Långt tillbaks i tiden kunde människor gå ut ch konfrontera fiender (bokstavligt talat, med svärd och rustning och hela tjillevippen) och veta att de skulle dö. Men göra det ändå.
Gudrun Schyman fick avgå när hon berättade om sina problem, men hon gjorde det. Hur känns det egentligen? Ni som vet med er, att ni är fegare än Gudrun Schyman? Inte så värst party skulle jag gissa på.
"Jamen, folk kan ju bli ledsna om man är ärlig.. och du vill väl inte göra folk ledsna? va?"
Ärlighet handlar inte om att berätta att skorna är det fulaste som kom sen foppatofflorna eller att någon ser ut som en knarkande trebarnsmamma efter en hård natt. Det handlar om att visa respekt mot de vi tycker om. Att ta en konflikt är för ig ett tecken på att man bryr sig så mycket om den personen att det är värt alla konfllikter i världen.
Men, att ge lite ärlighet är inte allt. Den måste kunna tas emot också, och det är här det trixiga börjar. För hur vet vi vad någon annan klarar av att höra? Det gör vi inte, touch shit. Men då måste mottagaren kunna vara ärlig nog att säga stoppförihelvete, jag vill inte mer. Jag lever fint i min ljusa drömvärld på Hawaii och vill gärna stanna där.
Fair enough, är det så så är det så.
Jag tänker inte ens börja ta upp hela datinggrejen. Men samma gäller där. Lite ärlighet (och här snackar vi nog miniportioner) förtjänar man. R-e-s-p-e-c-t, thank ya.
Så snälla, snälla snälla. Ta hand om varandra på det sätt de tycker om. Baka en kaka, skriv ett brev, bjud på kaffe från cafét, hämta en knäckemacka, pumpa cykelhjulen, köp ett suddgummi, heja på den som förlorar i bordtennis, anordna ett hemmaspa åt någon eller bara dela ut kramar som en galning. Om alla gjorde detta, tror jag världen skulle bli en lite lite bättre plats att leva på. Vi behöver varandra.
Och jag skulle slippa ångan ur öronen.
Vem vill du sitta bredvid om sextio år?
Dagens visa:
Maybe I'm amazed - Jem.
over and out.
Nu blir det reklam!
kolla den ut!
(snarksnark.blogg.se)
The Search for the Holy Hobby
Hobby.
Hör ni hur det låter? Så där plastigt åttiotal med pastellfärger och Tom Cruise. Hobby. Tiden då man sprang omkring i likadana träningsoveraller och åkte på husvagnssemester och pratade om sin nya hemmabar. Hobby. För mig betyder två saker. Dels det jag nyss nämnde, serverat med en gnutta av desperation av att fylla sin tid med något meningsfullt. I dessa hobbys finns inget gulligt nördigt, endast människor som försöker skapa fler dimensioner till sitt liv.
Det andra det betyder för mig är människor som, till skillnad från nyss nämnda, faktiskt lyckas. De gör det för sin egen skull och är riktigt grymma på det. Hit räknas Seth Cohens serietidningshobby, alla gitarrspelande personers gitarrspel, Leonardo da Vincis måleri (han var faktiskt fysiker och uppfinnare i botten, målade som hobby), killen i Lerums Tidning som tittar på stjärnor.
Jag har också en hobby. Den är lite förvillande, man kan tro att det är flera hobbys men det är bara en synvilla. Min hobby är "komma på en hobby". Jag vill så gärna bli sådär nördigt cool och vara absolut bäst på något litet område, skitsamma vilket. Ännu har jag inte funnit min hobby, men jag hoppas att jag har en när jag är 65, det är så att säga hobbysens år då den får blomma ut och köpa andelslägenhet i Spanien.
Under åren har jag testat diverse hobbys med varierande resultat:
Barngymnastik: Ja, det var väl egentligen mamma som ville fylla min tid. Och jag kommer ihåg rörelserna så något har det väl gett mig.
Blockflöjt: Man blåser i ett rör. 5 år av mitt liv blåste jag i detta rör. Men visst blev jag ganska bra till slut - men motivationen försvann.
Piano: Här hade jag absolut ingen talang, hur mycket jag än ville bli bra på ett instrument. Min lärare såg ut som en häxa och tvingade mig spela klassiskt, så jag slutade och gick över till...
Luftgevär: Här hade jag faktiskt talang, tro det eller ej. Jag och en vän gick ner en gång i veckan och sköt i mitten. jag tror att jag fick något slags pris till slut, men det var inget som skulle ge mig rikedom, berömmelse och evig ära, så jag slutade även detta.
Dans: Jadu, det har varit coolt att vara sådär fantastiskt bra och ha superkoll på sin kropp. att kunna dansa, inte till musiken, utan med musiken. Men jag är för gammal och för lat för att kunna bli så bra på det. Men jag ska se till att ha lite skoj på vägen.
Friidrott: No talang what so ever, dessutom var det jobbigt.
Scout: Enda hobbyn utan prestation - därför är det så befriande.
Gitarr: Ville så gärna få fram fina ljud från en bit trä men hjälp av mina fingrar, mend et ville inte fingrarna.
Sy: Och här är jag nu. Sitter med en halvfärdig, aningens för liten, klänning och funderar på om det går att banta ner sina revben. Förmodligen inte. Nähäpp, då får jag sy om. Eller så blir det en kjol. Eller en väska. Eller näsduk. Beroende på hur jag lyckas.
Jag ska inte ge upp. När jag pensioneras vid 65 ska jag ha fullkomligt klart för mig vad jag tycker är absolut roligast i hela världen och som ger mig något att se fram emot på dagarna. Dvs, jag ska hitta just min hobby.
Dagens visa:
The Age of the Understatement - The Last Shadow Puppets (Meget bra! Kolla upp eller be mig snällt så skickar jag!)
över och ut.
S!ESTA
Men, vad händer i Hässleholm? Ja, där kan jag banne mig hjälpa till lite!
Förmodligen pågår det fortfarande ett ivrigt städande och plockande och pantande (icke att förglömma, plötsligt höjdes BNP med ett par hundra procent för Hässleholms befolkning!) på Hässleholms temporära camping. För ett par dagar sedan var där fullt med glada skåningar, mina små vänner och jag. Vi dansade, vi lyssnade på musik, vi gjorde Varvet, vi spred lite göteborgsk glädje, vi debatterade för Håkan, vi diskuterade skillnader mellan han/hon/det, vi hyllade uppfinningen av cider, vi sprang omkring med vår fina kapsylöppnare, vi myste, vi pratade med Håkan och fångade hans roser, vi (eller ja, det var bara jag som fick det) provade en amerikansk ww2-hjälm,
vi kände ingen sorg för Göteborg, vi hittade massa söta pojkar, vi blev intervjuade av tv och vi hade helt enkelt en ganska så bra helg.
Nu kan man ju tro att det alltid är sådan fin fest i Hässleholm (och det kanske det är! vad vet jag?) men mest var vi där för att Hässleholm har den goda smaken att anordna festivalen S!ESTA där varje år!
Folks, om ni får chansen, dra dit! (Mer ingående beskrivning av la fiesta kommer förmodligen senare när mitt huvud bestämmer sig för att börja funka igen och halsen min inte känns sandpapprad)
Dagens visa:
Nevermore - The Soundtrack of our lives
over and out.
Cabarét
Eftersom mitt liv numera har valt att snurra kring en sak så är det väl lika bra att jag speglar detta i min blogg, eftersom bloggen på något sätt ska spegla ens liv. (Och fråga inte hur Drugs-biten passar in i den teorin).
Ja. Cabarét. Vad ska man säga? Det är spännande, det är jobbigt, jag har ont i svanskotan, jag har rosa träningsbyxor, jag lever nattliv, jag lever dagliv (samtidigt), vi leker pudlar.
Det är sant, vi har en outfit kallad pudel. Den består av helt vita trikåer (hett? Hell No! Daller-lår? Hell Yeah!) plus sånt där fluffigt blått tyg (som alltid sprider sig överallt) på händer, fötter och som en söt boleroväst. Pricken över i: Hundöron (betyder tofsar precis ovanför öronen á la dagisbarn -95).
Detta kompletterar vi med sminkningen jag skulle vilja kalla Ledsen Fransk Transvestit: Lösögonfransar i regnbågens färger (Pride-smygreklam!) som hänger ner på sidorna (därav ledsen-uttrycket), massa svart överallt (över ögon, under ögon, på näsa, på haka... det hamnar överallt. Dock inte helt frivilligt), toppat med ett helt rakt rougestreck av färgen-gud-glömde och röda läppar. Yummie!
Och igår var det premiär. 365 personer har nu sett mig iförd nyss nämnda outfit (vissa på lite närmare håll efter föreställningen... hoppas jag inte skrämdes alltför mycket) och på något konstigt vänster blev premiären bra ändå.
Det kan ha berott på den überschnygga dekoren (Lutande tornet i Pisa gjort av förpackningar och en himla massa snusdosor (esteter esteter...), tre stora fina Flamingosar (den längsta heter Cornelia förövrigt) och en kristallkrona av spegelglas).
Jag bockar och bugar för alla med den kreativa estetiska talangen!
Framgången kan också ha berott på alla fantastiska sångare och framförallt de 5 cm långa silvriga lösögonfransarna som slutade ovanför ögonbrynen. Man ska aldrig underskatta makten ett par lösögfransar har! Eller tyngen...
Orkestern är ju också hyfsat viktig om man ska vara petnoga, jag tror att intrycket hade blivit ett lite annat utan musik.
Till sist så kan de 30 skådespelarna ha haft något med det hela att göra. Det finns en kilt, en domedagsprofet, en våtdräkt, Min Pung (kinesen), håriga armhålor, svordomar högt och lågt och en wannabe Björn Gustavsson. Mix it up and you'll have yourself a cabarét!
(Hoppas att alla förstod hinten: Se cabarén - eller var en fyrkant! (jag misshandlar uttryck, jag vet.) )
Dagens visa:
Because I got high - Afroman
över och ut.
Paket från baguette-land.
Det var en helt vanlig onsdagseftermiddag, föga anade jag vad som komma skulle...
Pling. Det ringer på dörren. In kommer mamma. Med en stor kartong i famnen. Efter diverse hälsningsfraser (Mamma: Heeej, hur är det? är du mycket sjuk? vad gör du? vilka chattar du med? hur känner du dig nuuu? Ja, du vet det var såå stressigt på jobbet idag, du vet hur det är.
Annika: mmmmmmmmmm)
så inser jag att hon pratar med mig om något viktigt. Nämligen kartongen i famnen. Den är till mig. (AH-MAH-GAADH!!!)
Första tanken: Någon stalker har skickat mig något barnförbjudet.
Andra tanken: Bomb!
Tredje tanken: Aha, det står något franskt på förpackningstejpen, det är nog från frankrike.
Ungefär då började hjärnhalvrona koppla ihop att för många epoker sedan, knappt i mammaminne så ägde jag en blå och svart liten mp3. Denna råkade jag lämna ute en natt (dock invirad i plastpåse) i min vandrarkänga. (hmm.. jag är scout) och då dök det upp små gröna linjer på den. Sen råkade jag trampa på den också. Och då lämnade livet långsamt displayen som efter ett tag inte funkade värst bra. alls.
Äsch, tänkte jag, man kan skylla på tillverkarens fel och få den reparerad! Så mamma och jag spenderade timmar (ja, faktiskt!) för att fylla i alla papper rätt. Det blev en blodig kamp mellan Pixmanias hemsida och oss två... Som tur var gav vi inte upp utan fick iväg paketet. I början av januari. Till Frankrike. Pixmania bor där på vinterhalvåret. Ni vet, andelslägenheter är ju så populära nuförtiden.
Vad den gjorde i Frankrike i två månader är en gåta, det är egentligen bara fantasin som sätter gränser. Och ja, vi vet ju alla att den gränse är rätt låg för oss flesta...
Allt detta tänkte jag på medan jag öppnade paketet och insåg att jag nog knäckte de stackars reparatörerna på Pixmania för jag hade inte fått den lagad.. jag hade fått en ny! Lyckan var total. Jag sprang runt med ett fånigt flin på läpparna och alla i familjen började dansa och sjunga "Rule Britania" och så levde vi lyckliga i alla våra dagar!
(Ey, om det är någon som känner att det saknas en tillsluten plastpåse fylld med luft så finns här att hämta. Det stod faktiskt på: "Plastpåse med luft" fast på franska. En idé till UF. Fyll plastpåsar med luft och sälj dyrt till fransmän. Någon som är på? någon?)
Dagens visa:
Tainted Love - The Pussycat Dolls
(Ey, den är grym! Var lite snälla så kan ni få den)
over and out.
Wannabe Tjuvlyssnat.
"Ärade medmänniskor, Herr Gud, den grå massan och media, jag tänkte inleda detta lilla möte med att läsa en motion inlämnad från... Jaha, där ser man, bloggaren själv. Here it goes (hrrm hrrrm):
'Bloggaren kräver att vårt land får upp ögonen på vad som förssiggår i landet. Jag tänker mig övervakningskameror, inopererade chip och punktmarkering av potentiella samhällsfaror, såsom fyllon, mäklare och fjortisar. Dock, om detta skulle visa sig ogenomförbart inom en snar tidsperiod så yppar jag på en annan lösning. Nämligen att varje dag gå in på www.tjuvlyssnat.se och se vad som egentligen sägs i vårt avlånga land. Tack för mig.'
Ärade medmänniskor, det är bara att föja rådet eftersom vi alla vet lever vi egentligen i en diktatur och den som inte lyder får smisk."
Vill ni ha ett eget upplevt smakprov så behöver ni bara använda ögonmusklerna (som förövrigt är de enda musklerna som inte sitter fast i ett ben. (Intresseklubben behöver matrial till nästa årsmöte)) och förflytta ögonen lite nedåt. Ser ni eran mage är ni för långt ner.
Bergakungen idag 17.55 i godiskön.
Ett sällskap på fyra personer står i kön då två killar går iväg en bit bort, vilket lämnar kvar en kille och en tjej, båda ~17.
Tjej (ser överlägsen ut hela samtalet)´: Jaha, så vad heter du då?
Killa: Sebbe... och du är Carro?
Tjej: Jaa. Var går du nånstans?
Kille: Men, vi går ju på samma skola.
Tjej: Jaha? Aldrig sett dig förr.
Kille: Jo, men du vet, jag går i Bruce's klass..? Jag var ju den enda som bjöd dig på popcorn den där kvällen!
Tjej: Nä, det kommer jag inte ihåg. Vilka sa du att du kände?
Kille (lätt förtvivlad): Bruce och Nisse och dom... Men på LANet då? Du lånade ju min sovsäck och kudde och mina grejer och sov i dom!
Tjej (totalt uttråkad röst) Nepp, inget minne av det... Dessutom är du en sån som ser ut som alla andra. Jag kommer inte ihåg sånt.
Kille (helt uppgiven):... så, ska du ha en gott och blandat eller?
Tänk vad mycket underbara människor det finns!
Efter denna underbara tjuvlyssning slog vi oss ner i biosalongen, som lätyt är mitt top fem favorit-ställen i världen. Det är stämningen som gör det. Bekväma stolar, godispåsprassel, det faktum att man har någon annans fötter vid huvudet, lite lätt nackspärr om man sitter för långt fram... kan man annat än älska det? Denna gång fick vi en bonus i form av en lätt överviktig man i sina bästa år på platsen bredvid mig, och han gick dessutom själv. Han visslade med i musiken och skrattade högt åt skämten. Och när det inte var något skämt med. Sen efteråt satt han kvar, själv, och pratade för sig själv om eftertexterna (han och hans fem väskor). Jag säger som i älghistorien (se ltie längre ner): Den bor nog där.
Själva filmen, Sweeney Todd, var bra, mycket bra. Tim Burton har en känsla för det där med kostymfilmer från gammeltiden (tidigt nittonhundratal) där en närmast svartvit tillvaro blandas med blod. Mycket blod.
Se den.
(Älghistorien:
Två älgar sitter i en gran när det landar ett ufo i trädet bredvid.
Dena ena älgen till den andra: "Den bor nog där".)
Humor.
Det var allt för idag.
Dagens visa:
Lena 60 - Hästpojken.
(Senpubertala texter framförda av målbrottsröst och allmänt gbg-sound är underskattat. Ska helst mixas med lite melankoli och/eller sprit.)
over and out.
