Ett slags hej då
De sista veckorna har det hänt något märkligt. Jag är förföljd. Det började som en krypande känsla när jag satt och slöade framför teven eller inte-städade på mitt rum. Någonting förföljer mig och ger mig den där kosntiga känslan då jag inte gör saker jag borde.
Nu har det gått ett steg längre. När jag ser mig i spegeln eller får en glimt av mig själv i ett fönsterglas så är hon där, min förföljare, och ler överlägset.
Vad sa du? Om jag har blivit schizofren? Nej då, inte det minsta, men jag tror att jag har skaffat mig en inneboende, eller rättare sagt två. Låt mig härmed presentera Krav och Pliktkänsla. De har konstig inverkan på mitt liv, måste jag säga. De får mig att sitta och plugga kl 9 en söndagskväll då jag borde sitta och se ännu en kass Wallanderfilm, och de gör att jag ser lite lätt stressad och jagad ut för jämnan. Och det, mina vänner, är inte alls särskilt party.
En annan biverkning de ger mig är att jag har slutat se meningen med att blogga. Jag har skrivit om det jag tycker är viktigt, så varför ta upp mer tid i cyberrymden?
Don't shoot the messenger, jag är också ett offer här. Offer för en grymma verklighet kallad att växa upp. Usch, hatar den.
Förhoppningsvis ger Krav och Pliktkänsla med sig efter den tredje juni. Då, när sommaren står för dörren och det är dags att börja leva i världen istället för i böcker, då kanske jag kommer tillbaka.
Bara för att göra mitt otroligt sentimentala och egocentrerade avsked komplett, så avslutar jag med klassikenas klassiker. Använd i romaner såväl som i skräckfilmer.
Det är inte farväl, utan på återseende.
Dagens visa:
Allt med Oh Jollity.
over and out.
