My Philosophy

Vi är lurade. Någonstans under Upplysningen glömde man att ifrågasätta en av samhällets och världens stora samtalsämne - själva kärnan för mäskligheten. Det finns ständigt runt omkring oss: på bussen, i musiken, i filmer, förhoppnignsvis i ditt hem, i skolan, i böcker, flitigt i dagrömmeri och ständigt i vårt undermedvetna (och nu pratar jag inte om melodifestivalen, utan om): Kärleken.

Back to basics: Vad är kärlek? Ärligt talat - det borde ju gå att snacka om det på ett sunt plan utan att dra klichéer och bli alldeles sentimental. Vad är det?

Är det bara ett kemiskt ämne som gör att vi känner oss dragna till en partner, parar oss och får oss att tycka om varandra tillräckligt länge för att barnet ska födas och påbörja sitt liv, ca 1,5 år? .Längre än så kan man inte ha förälskelsehormoner i kroppen har vetenskapen bevisat, men människor håller ju ihop längre tid än så, så vad handlar det om? Varför?

Ett populärt svar på frågan vad kärlek är är: "Åh, det är när han har städat hemma / lagt en hjärtformad ärta på kudden / när man vill leva hela livet tillsammans med någon/ när man tycker om samma ost osvosv"

Hey, det där är inget svar på frågan! De där ofantligt irriterande svaren är vad kärleken får för konsekvenser för de som bär på smittan.

Om man ser på det rent vetenskapligt: Det finns inga faktiska bevis för att kärleken existerar, mer än följderna.

Men okej, om jag släpper på cynismen ett litet tag, och medger att det faktiskt finns sådant som att människor tycker väldigtr mycket om varandra. Det är också väldigt irriterande.

Det som bordde vara det finaste på jorden har blivit kommersiellt och nästan ett krav för att du ska kunna stoltsera med ditt liv som lyckligt.

Överallt finns de - de kära paren. Det är så man kan spy. För det gör att alla andra andra också måste söka den, och helt plötsligt har "jag älskar sig" förlorat sin innebörd. Jag tror visserligen itne att det finns en viss gräns för hur många man kan älska, men att lättvindigt slänga ur sig de tre må orden till ens 50 närmaste vänner på bilddagboken är en aning förhastat. De har blivit inflation i "jag älskar dig". För, trots vad jag skrev innan om kärleken vara eller icke vara, så tror jag att ibland så hittar man en annan människa som man passar ofantligt bra ihop med.

Det är som att hitta de perfekta jeansen. Man har givetvis haft andra jeans som man tyckt om. Ett par som fått låren att minska två storlekar, och en annan som lyft upp rumpan som om den inte löd under gravitationskraften. "Jag älskar dom!" slänger man ur sig i provrummet, men efter ett par veckor har Jeansen bara blivit ännu ett plagg att fylla garderoben med. Vissa lever hela livet på detta vis - de hittar de rätta jeansen för stunden.

Andra hittar faktiskt Jeansen. De jeansen som gör att man tycker att man blir en bättre människa i dem. De som man använder tills det bara är trådar kvar av dem, och sedan har dem som älsklingspyjamasbyxor.

Jag vill verkligen att kärlek ska vara logiskt och förutsägbart - det hade passat min natuvetenskapliga hjärna mycet bättre, men tyvrr så är det väldigtsvårt att prata och skriva om något så individuellt.

Etfersom jag är jag, kommer här ännu ett älskat filmcitat fårn filmen: Sex lektioner i kärlek

Talking about love is like dancing about architecture


så jag slutar med det, och slänger in en fin text istället.. Storyn är inte påhittad av mig, men det är min version av den.


Tidlös
Det var en stjärnklar kväll och parken badade i silvervitt månljus. Ett par kom strosande längs med kanten på den lilla sjön. Mellan dem rådde hemtrevlig tystnad, och då och då såg de på varann och log åt något bara de förstod. Han såg månljuset reflekteras i hennes ljusa hår och kom på sig själv med att le fåraktigt. De vek av från stigen och började gå ut längs den smala stenpiren ut i sjön.

"Å, jag önskar att jag fick ha dig för mig själv jämt!" klagade han plötsigt och såg på henne med låtsad förargelse.
Hon skrattade och slängde åt honom en slängkyss
"Ja, visst är det förfärligt utan mig" sa hon leende.
Han tog hennes hand och hon kramade lätt tillbaka. Han blev plötsligt allvarlig. Stannade till och vände sig mot henne.

"Jag menar allvar" sa han" jag lever bara de stunder jag får vara med dig, vilket är alltför sällan."
Hon såg på honom, på hans ärliga uppsyn och hans vackra händer som höll i hennes.
" Du vet att jag känner likadant" sa hon och slog ner blicken "men du vet också hur stränga de är där hemma. Jag måste vara hemma klockan tio."

Han suckade och visste att hon hade rätt.
"Du ska veta", sa han och nu var det hans tur att slå ner blicken "att jag aldrig känt såhär för någon innan.. Du är det finaste jag vet".
Han kände hennes armar omkring sig och kramade henne tätt intill sig. På det sättet stod de tillsammans en liten stund och betraktade det mörka vattnet och ringarna på vattnet som bildades då små vågor slog mot piren. Tiden verkade inte relevant, i denna nya värld där endast de två existerade. Men alltför snabbt pockade verkligheten på igen.

"Klockan är mycket" Han såg på klockan "Snart tio. Vi borde gå tillbaka."
Hon nickade modtulet.
"Vi se imorgon också" Hon log, "och jag kan knappt vänta."

De log ännu en gång mot varandra, slagna av den närhet de kände. Sådan ovanlig samhörighet. De gick in mot stranden och vidare i parken. De flätade ihop sina händer, såg på varandra en sista gång för ikväll, och gick långsamt tillbaka till ålderdomshemmet...
Slut


Dagens visa:
Amerika - Bo kasper Orkeser / Simon &Garfunkel

over and out.