My Philosophy

Det var en gång, tänkte hon för sig själv medan hon betraktade det tomma intet mitt i skogen. Dagen till ära hade skogen klätt i sig höstmodet, detta år var det paisleymönstrade blad i lila skiftningar.

Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.

Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.

Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)



Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening.  Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan:  "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.

3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?

Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop.  Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.

I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.

Eller?

Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay

over and out.