Jag tänker - därför är jag (en biverkning)
Visste ni att det finns en hundras som avlats fram för sitt vackra rynkiga ansikte genom århundraden? En bieffekt som man också råkade avla fram var det maniska beteendet att hunden jagar sin egen svans.. utan att sluta!
Man har fått avliva hundar pga detta simpla beteende. Hemskt är vad det är. (Tänk att vara besatt av sin egen rumpa... ueeh. Hellre någon annan kroppsdel, skulle jag säga. Vem vill stirra på sin egen bak 24 7? ) Sedan tänkte jag lite längre. Om hundar kan bli rump-maniska, då kan ju människor det också? Vi människor har utvecklats från de buffelälskande spritt språngande nakna neanderthalarna till en något mer nutida påklädd version, men råkade även vi odla en liten biverkning av allt vårt tänkande och humhummande?
(Nu har vi kommit till en del jag skule vilja kalla:) Flumiflumflumiflum. Ta en liten stund och fundera på allt vackert som människan åstadkommer varje dag, helst på m: målningar, majs, massa IPhone, marmelad. Dessutom ska alla berätta allt de vet om målningarna, majsen, massa IPhoneerna och marmeladen. Resultatet? Slå på tv:n. Massvis med information som bara spys ut i etern och sedan landar i vår hjärna. Det är inte märkligt att man blir lite trött i hjärnan ibland. Biverkningen till all vår grova utveckling blir att vi tänker för mycket!
Vi spenderar all denna tid på att tänka över saker och ting, oavsett hur viktiga de är för vår direkta överlevnad: Stängde jag av strykjärnet, hur mår amanda jensen, varför ska bullar jäsa, är George Cloonyey snygg i gula hotpants, ser min rumpa stor ut i den här, hur många makaroner tappade jag på golvet, varför heter det egentligen makaron...?
Jag vet precis hur det är, för jag är värsta sortens tänkare. Jag kan fastna i tankebanor jag sedan inte kan släppa. Exempel: Varför skriver jag en blogg om hur det är onödigt att tänka så mycket när bloggen just kräver att jag tänker mycket när jag egentligen inte borde tänka alls.
Kanske sitter vi där om 100 år, på våra feta arslen förövrigt, och tänker på att tänka på att tänka på att göra något. Om vi inte aktar oss kanske vi hamnar där. Så fram med alla fördummande medel vi kan komma åt! Tillsammans kan vi stoppa den otäcka tänka-trend som spider sig som pesten genom Sverige i form av mer eller mindre genomtänkta bloggar. Dela ut big brother - femte säsongen, lite hasch och George W Bush till varenda kotte därute ute i stugorna - de blir nutidens bromsmediciner. Fördumma er, innan det är försent! Fördumma er innan vi börjar springa runt runt runt för att jaga vår egna tanke.
Dagens visa:
Arrest me 'til it hurts - The Deportees
over and out.
Man har fått avliva hundar pga detta simpla beteende. Hemskt är vad det är. (Tänk att vara besatt av sin egen rumpa... ueeh. Hellre någon annan kroppsdel, skulle jag säga. Vem vill stirra på sin egen bak 24 7? ) Sedan tänkte jag lite längre. Om hundar kan bli rump-maniska, då kan ju människor det också? Vi människor har utvecklats från de buffelälskande spritt språngande nakna neanderthalarna till en något mer nutida påklädd version, men råkade även vi odla en liten biverkning av allt vårt tänkande och humhummande?
(Nu har vi kommit till en del jag skule vilja kalla:) Flumiflumflumiflum. Ta en liten stund och fundera på allt vackert som människan åstadkommer varje dag, helst på m: målningar, majs, massa IPhone, marmelad. Dessutom ska alla berätta allt de vet om målningarna, majsen, massa IPhoneerna och marmeladen. Resultatet? Slå på tv:n. Massvis med information som bara spys ut i etern och sedan landar i vår hjärna. Det är inte märkligt att man blir lite trött i hjärnan ibland. Biverkningen till all vår grova utveckling blir att vi tänker för mycket!
Vi spenderar all denna tid på att tänka över saker och ting, oavsett hur viktiga de är för vår direkta överlevnad: Stängde jag av strykjärnet, hur mår amanda jensen, varför ska bullar jäsa, är George Cloonyey snygg i gula hotpants, ser min rumpa stor ut i den här, hur många makaroner tappade jag på golvet, varför heter det egentligen makaron...?
Jag vet precis hur det är, för jag är värsta sortens tänkare. Jag kan fastna i tankebanor jag sedan inte kan släppa. Exempel: Varför skriver jag en blogg om hur det är onödigt att tänka så mycket när bloggen just kräver att jag tänker mycket när jag egentligen inte borde tänka alls.
Kanske sitter vi där om 100 år, på våra feta arslen förövrigt, och tänker på att tänka på att tänka på att göra något. Om vi inte aktar oss kanske vi hamnar där. Så fram med alla fördummande medel vi kan komma åt! Tillsammans kan vi stoppa den otäcka tänka-trend som spider sig som pesten genom Sverige i form av mer eller mindre genomtänkta bloggar. Dela ut big brother - femte säsongen, lite hasch och George W Bush till varenda kotte därute ute i stugorna - de blir nutidens bromsmediciner. Fördumma er, innan det är försent! Fördumma er innan vi börjar springa runt runt runt för att jaga vår egna tanke.
Dagens visa:
Arrest me 'til it hurts - The Deportees
over and out.
Du tror du är normal?
Idag vaknade jag och tänkte på en sak. Jag känner mig rätt så normal. Ni kan skratta om ni vill, håna oss. (tio poäng som sätter vilken låt den raden kommer ifrån! Man vinner också min eviga respekt.) Men, jag tänkte att här går jag omkring på jorden som en rätt normal människa. De flesta mäniskor i världen skulle kunna relatera till mig. Trodde jag.
Tänk om ... världen vore en by.
Om världen skulle göras om till en proportionelig by på 100 personer skulle det finnas
- 61 asitar, 14 européer, 8 nordamerikaner, 4 sydamerikaner, 13 afrikaner och 1 från oceanien. Alltså skulle det finnas många fler asiater än resten av världen tillsammans. Jag vet att ni tänker samma sak som jag, hur i hela hälsingland samsas dom?
- 52 stycken skulle vara kvinnor och 48 stycken män. Förmodligen för att kvinnor lever längre och inte bråkar med vapen.
- Av alla människor skulle 33 stycken vara kristna, 18 muslimer, 14 hinduer, 6 buddhister, 13 som tilhörde någon annan religion och 16 stycken skulle stoppa upp religionen i mumindalen.
- 89 personer skulle vara vara heterosexuella och 11 stycken skulle vara bi- eller homosexuella.
- 6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar, och de 6 personerna skulle komma från USA. Innebär ju självklart inte att de 6 rikaste personerna i världen idag är från USA, men att USA är rikaste största landet. Märk väl, de är 8 stycken nordamerikaner totalt (i denna by, haha).
- 47 personer skulle bo i stadsområden. Och ja, Gråbo och Olofstorp räknas helt klart som stadsområden i denna versionen av världen. Allt är relativt. 53 stycken skulle bo långt ut på landet.
- Bara 25 stycken av 100 skulle ha ett kylskåp, en garderob, en säng och tak över huvudet.
- 53 stycken skulle leva på mindre än 2 dollar per dag och av dessa skulle 18 stycken klara sig på hälften så mycket. det betyder att 18 stycken skulle var tvungna att klara sig på en kaffe och en ynka bulle från Copernicus-caféet. Endast det. Varje dag. Inget hus, inga kläder, ingen Iphone, ingen övrig mat. 18 stycken
- Av de vuxna i byn skulle 13 stycken helt sakna förmåga att kunna skriva och läsa och därmed vara totalt beroende av andra människors ärlighet så fort ett papper ska skrivas under.
- 1 person mellan 15 och 45 skulle ha AIDS. Denna skulle också troligtvis tillhöra gruppen som får överleva på en kaffe och en bulle om dagen. Svårt att spara pengar till medicin då, inte sant? Det kostar 20 kronor att vaccinera 5 barn mot Aids. Men när man är smittad ksotar bromsmediciner massor med mera
- 1 skulle ha en akademisk examen
- (Sverige skulle vara 0,13 av en människa... vi får dela på en mäniska med nordenländerna, belgien och holland.)
Om jag verkligen ville känna mig normal, skulle jag vara asiat. Jag skulle vara kvinna och vara 32 år gammal. Då skulle jag ha levat hälften av mitt liv, 64 år är medellivslängden i världen. (Hade jag bott i Swasiland, hade jag i genomsnitt bara blivit just 33 år gammal. men, man slipper 40-årskrisen.) Jag hade förmodligen haft tak vöer huvudet och lite kläder, men inte mer. NÅgot så simpelt som garderob, kylskåp och pengar i pånbanken är lyxerier för mer än hälften av jordens befolkning. Och vad ska jag med garderob till ute på landet? För det är där man hänger om man är normal, allt annat frångår normen. Det är lika troligt att jag har AIDS soma tt jag skaffar mig en akademisk examen (nnågra år på högskola).
Känns en 32-årig kinesisk bondkvinna med mat på bordet, men inte mycket mer, som någon som representerar din bild av världen? Det är så det ser ut idag. Rättvist?
Dagens visa:
Everybody here wants you - Jeff Buckley
over and out.
As time goes by...
Jag ger upp. officiellt. Eller iallafall för stunden.
Idag har jag inte ägnat en tanke åt existensiella frågor, livskriser, kostiga små historier eller skolan. Jag har prövat på livet som hemmafru. Fast om man ska vara ärlig så blir det väl hemmafru utan en man, (Russinen ur kakan eller kakan ur russinet? Mja, beror väl på om man gillar russin...)
Jag gick upp okristligt tidigt (cirkus 8), såg genom springan som brukade vara två ögon och ett hyfsat normalt synfält att det hällregnade ute. Ni vet, sådär så att det studsar upp igen från marken och man blir blöt underifrån också. (Djävulskt genialt regn faktiskt)
Bestämde mig för att idag har jag ingensomhelst lust att lära mig om svenska kungar med mindervärdeskomplex som tar över tyskland för att kompensera för detta. Kompensrar för vad kan man undra.. Jag hade heller ingen lust att ta reda på vilka aminosyror jag består av. (Gillar inte tanken på att det som är jag och mina tankar går att skriva ner i form av bokstäver, streck som bildar molekyler som så småningom blir jag.) Men sådana djupsinniga tankar gav jag blanka katten i idag, så därför fick soffa gå före skolbänk.
Jag slötittade på topmodel, somnade till. Misstänker att det gick in i mitt undermedvetna, vilket skulle förklara några av följande hanlingar:
¤ Jag ställde mig och bakade. Inte vanlig kladdkaka - o nej. Annas egna kladdkaka. Anna är också medlem på matklubben.se , precis som jag (haha). Så där vispade jag ägg och siktade kakao och kände mig väldigt kvinna-i-köket. Nåväl, kakan blir klar.. och smakar precis som alla andra kladdkakor, som tar en tiondel så lång tid att göra. jahopp.
¤ Jag äter nyss bakta kaka och ser på sex and the city utan minsta ironiska tanke om deras liv. Tänk vad mysigt man hade det typ 2002, med ormskinn och hängslebyxen. Eller, Carrie hade det aif väldigt mysigt.
¤ Jag bestämmer mig självkalrt för att sy kuddfodral! Kpte kuddar och tyg på Ikea (in my heart, hehe) för ett tag sen och kände att det var dags att ta fram syslöjds-annika. Resultaten belv förskräckligt fula och snea. Unika är ett annat ord.
¤ Morgon blir förmiddag blir eftermiddag och jag kände att det dags att använda all min kakenergi. Castade mig in i min babyblå cabriolet och med matchande träningskläder (vitt juicy-ställ) och den perfekta hästsvansen blåsande i den friska varma fläkten cruisade jag ner till mitt gym, precis vid Newport Beach. Gled in där, flörtade ltie med den snygge receptarien, hälsade på mina 24 närmaste hemmafruvänner och började sedan 2 timmars seriös rumpträning.
¤ Efter den vackra drömmen hemma i soffan tog jag mig faktiskt ner och tränade. I rosa byxor, gammal grå tröja och frisyren gud glömde. Flörtade inte med tanten i receptionen och tyckte det kändes smått opassande att börja skvallra med 60+kvinnorna jag såg på träningen. Ki Balans hette dagens första pass. Det är som en blandning mellan yoga, afrikansk dans och gymnastikträningen man hade på dagis. I halvmörker gjorde jag och ett par kvinnor i mogen ålder solhälsningen för fulla muggor, och somnade sedan på yogamattann under avslappningen.
¤ Avslutade mitt träningsäventyr med ett Aerobicspass. Hur kul som helst var det. Man kan tro att det skulle kännas dumt att hoppa omkring till "best of guitar hero"- låtar men icke sa nicke! Jag och mannen i mogen ålder hopsade, spelade luftgitarr och shakade our booties för allt vad vi var värda. vilket var en hel del för dagen, ska jag säga dig.
¤ Nöjd med mig själv gick jag hem och åt tårta som pappsen köpt. (I min hemmafru-hjärna var det självkalrt min rike snubbe som inhandlat tårtan.) och avslutar nu med skönhetssömn och gelegrejer för ögonen. på riktigt.
Vi lever hela tiden, visste ni det? alltid - as time goes by.
Kalle och Gullan ligger vid ett träd och tittar upp mot himlen.
Gullan: "Kalle , vad är meningen med livet egentligen?"
Kalle: "Jag tror att meningen med livet är en cabriolet och en sjö. När det är fint väder blir man glad, för då kan man åka ut och cruisa runt i sin cab. När det regnar så blir man glad, för då får man nytt vatten till sin sjö."
Dagens visa:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
over and out.
Idag har jag inte ägnat en tanke åt existensiella frågor, livskriser, kostiga små historier eller skolan. Jag har prövat på livet som hemmafru. Fast om man ska vara ärlig så blir det väl hemmafru utan en man, (Russinen ur kakan eller kakan ur russinet? Mja, beror väl på om man gillar russin...)
Jag gick upp okristligt tidigt (cirkus 8), såg genom springan som brukade vara två ögon och ett hyfsat normalt synfält att det hällregnade ute. Ni vet, sådär så att det studsar upp igen från marken och man blir blöt underifrån också. (Djävulskt genialt regn faktiskt)
Bestämde mig för att idag har jag ingensomhelst lust att lära mig om svenska kungar med mindervärdeskomplex som tar över tyskland för att kompensera för detta. Kompensrar för vad kan man undra.. Jag hade heller ingen lust att ta reda på vilka aminosyror jag består av. (Gillar inte tanken på att det som är jag och mina tankar går att skriva ner i form av bokstäver, streck som bildar molekyler som så småningom blir jag.) Men sådana djupsinniga tankar gav jag blanka katten i idag, så därför fick soffa gå före skolbänk.
Jag slötittade på topmodel, somnade till. Misstänker att det gick in i mitt undermedvetna, vilket skulle förklara några av följande hanlingar:
¤ Jag ställde mig och bakade. Inte vanlig kladdkaka - o nej. Annas egna kladdkaka. Anna är också medlem på matklubben.se , precis som jag (haha). Så där vispade jag ägg och siktade kakao och kände mig väldigt kvinna-i-köket. Nåväl, kakan blir klar.. och smakar precis som alla andra kladdkakor, som tar en tiondel så lång tid att göra. jahopp.
¤ Jag äter nyss bakta kaka och ser på sex and the city utan minsta ironiska tanke om deras liv. Tänk vad mysigt man hade det typ 2002, med ormskinn och hängslebyxen. Eller, Carrie hade det aif väldigt mysigt.
¤ Jag bestämmer mig självkalrt för att sy kuddfodral! Kpte kuddar och tyg på Ikea (in my heart, hehe) för ett tag sen och kände att det var dags att ta fram syslöjds-annika. Resultaten belv förskräckligt fula och snea. Unika är ett annat ord.
¤ Morgon blir förmiddag blir eftermiddag och jag kände att det dags att använda all min kakenergi. Castade mig in i min babyblå cabriolet och med matchande träningskläder (vitt juicy-ställ) och den perfekta hästsvansen blåsande i den friska varma fläkten cruisade jag ner till mitt gym, precis vid Newport Beach. Gled in där, flörtade ltie med den snygge receptarien, hälsade på mina 24 närmaste hemmafruvänner och började sedan 2 timmars seriös rumpträning.
¤ Efter den vackra drömmen hemma i soffan tog jag mig faktiskt ner och tränade. I rosa byxor, gammal grå tröja och frisyren gud glömde. Flörtade inte med tanten i receptionen och tyckte det kändes smått opassande att börja skvallra med 60+kvinnorna jag såg på träningen. Ki Balans hette dagens första pass. Det är som en blandning mellan yoga, afrikansk dans och gymnastikträningen man hade på dagis. I halvmörker gjorde jag och ett par kvinnor i mogen ålder solhälsningen för fulla muggor, och somnade sedan på yogamattann under avslappningen.
¤ Avslutade mitt träningsäventyr med ett Aerobicspass. Hur kul som helst var det. Man kan tro att det skulle kännas dumt att hoppa omkring till "best of guitar hero"- låtar men icke sa nicke! Jag och mannen i mogen ålder hopsade, spelade luftgitarr och shakade our booties för allt vad vi var värda. vilket var en hel del för dagen, ska jag säga dig.
¤ Nöjd med mig själv gick jag hem och åt tårta som pappsen köpt. (I min hemmafru-hjärna var det självkalrt min rike snubbe som inhandlat tårtan.) och avslutar nu med skönhetssömn och gelegrejer för ögonen. på riktigt.
Vi lever hela tiden, visste ni det? alltid - as time goes by.
Kalle och Gullan ligger vid ett träd och tittar upp mot himlen.
Gullan: "Kalle , vad är meningen med livet egentligen?"
Kalle: "Jag tror att meningen med livet är en cabriolet och en sjö. När det är fint väder blir man glad, för då kan man åka ut och cruisa runt i sin cab. När det regnar så blir man glad, för då får man nytt vatten till sin sjö."
Dagens visa:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
over and out.
Dodging bullits
Idag hände det igen. Jag vaknade och andades frisk och klar luft. Under natten hade inte huset tagit eld pga plattången på högsta värme och lågorna hade inte spritt sig från plattång till väggar, golv och tak. Jag klev upp ur sängen och förundrades över att golvet var så rent och fritt från nålar, nycklar, legobitar och andra otrevliga saker att trampa på.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Kärleksshopping
Vi är lurade. Någonstans under Upplysningen glömde man att ifrågasätta en av samhällets och världens stora samtalsämne - själva kärnan för mäskligheten. Det finns ständigt runt omkring oss: på bussen, i musiken, i filmer, förhoppnignsvis i ditt hem, i skolan, i böcker, flitigt i dagrömmeri och ständigt i vårt undermedvetna (och nu pratar jag inte om melodifestivalen, utan om): Kärleken.
Back to basics: Vad är kärlek? Ärligt talat - det borde ju gå att snacka om det på ett sunt plan utan att dra klichéer och bli alldeles sentimental. Vad är det?
Är det bara ett kemiskt ämne som gör att vi känner oss dragna till en partner, parar oss och får oss att tycka om varandra tillräckligt länge för att barnet ska födas och påbörja sitt liv, ca 1,5 år? .Längre än så kan man inte ha förälskelsehormoner i kroppen har vetenskapen bevisat, men människor håller ju ihop längre tid än så, så vad handlar det om? Varför?
Ett populärt svar på frågan vad kärlek är är: "Åh, det är när han har städat hemma / lagt en hjärtformad ärta på kudden / när man vill leva hela livet tillsammans med någon/ när man tycker om samma ost osvosv"
Hey, det där är inget svar på frågan! De där ofantligt irriterande svaren är vad kärleken får för konsekvenser för de som bär på smittan.
Om man ser på det rent vetenskapligt: Det finns inga faktiska bevis för att kärleken existerar, mer än följderna.
Men okej, om jag släpper på cynismen ett litet tag, och medger att det faktiskt finns sådant som att människor tycker väldigtr mycket om varandra. Det är också väldigt irriterande.
Det som bordde vara det finaste på jorden har blivit kommersiellt och nästan ett krav för att du ska kunna stoltsera med ditt liv som lyckligt.
Överallt finns de - de kära paren. Det är så man kan spy. För det gör att alla andra andra också måste söka den, och helt plötsligt har "jag älskar sig" förlorat sin innebörd. Jag tror visserligen itne att det finns en viss gräns för hur många man kan älska, men att lättvindigt slänga ur sig de tre må orden till ens 50 närmaste vänner på bilddagboken är en aning förhastat. De har blivit inflation i "jag älskar dig". För, trots vad jag skrev innan om kärleken vara eller icke vara, så tror jag att ibland så hittar man en annan människa som man passar ofantligt bra ihop med.
Det är som att hitta de perfekta jeansen. Man har givetvis haft andra jeans som man tyckt om. Ett par som fått låren att minska två storlekar, och en annan som lyft upp rumpan som om den inte löd under gravitationskraften. "Jag älskar dom!" slänger man ur sig i provrummet, men efter ett par veckor har Jeansen bara blivit ännu ett plagg att fylla garderoben med. Vissa lever hela livet på detta vis - de hittar de rätta jeansen för stunden.
Andra hittar faktiskt Jeansen. De jeansen som gör att man tycker att man blir en bättre människa i dem. De som man använder tills det bara är trådar kvar av dem, och sedan har dem som älsklingspyjamasbyxor.
Jag vill verkligen att kärlek ska vara logiskt och förutsägbart - det hade passat min natuvetenskapliga hjärna mycet bättre, men tyvrr så är det väldigtsvårt att prata och skriva om något så individuellt.
Etfersom jag är jag, kommer här ännu ett älskat filmcitat fårn filmen: Sex lektioner i kärlek
Talking about love is like dancing about architecture
så jag slutar med det, och slänger in en fin text istället.. Storyn är inte påhittad av mig, men det är min version av den.
Tidlös
Det var en stjärnklar kväll och parken badade i silvervitt månljus. Ett par kom strosande längs med kanten på den lilla sjön. Mellan dem rådde hemtrevlig tystnad, och då och då såg de på varann och log åt något bara de förstod. Han såg månljuset reflekteras i hennes ljusa hår och kom på sig själv med att le fåraktigt. De vek av från stigen och började gå ut längs den smala stenpiren ut i sjön.
"Å, jag önskar att jag fick ha dig för mig själv jämt!" klagade han plötsigt och såg på henne med låtsad förargelse.
Hon skrattade och slängde åt honom en slängkyss
"Ja, visst är det förfärligt utan mig" sa hon leende.
Han tog hennes hand och hon kramade lätt tillbaka. Han blev plötsligt allvarlig. Stannade till och vände sig mot henne.
"Jag menar allvar" sa han" jag lever bara de stunder jag får vara med dig, vilket är alltför sällan."
Hon såg på honom, på hans ärliga uppsyn och hans vackra händer som höll i hennes.
" Du vet att jag känner likadant" sa hon och slog ner blicken "men du vet också hur stränga de är där hemma. Jag måste vara hemma klockan tio."
Han suckade och visste att hon hade rätt.
"Du ska veta", sa han och nu var det hans tur att slå ner blicken "att jag aldrig känt såhär för någon innan.. Du är det finaste jag vet".
Han kände hennes armar omkring sig och kramade henne tätt intill sig. På det sättet stod de tillsammans en liten stund och betraktade det mörka vattnet och ringarna på vattnet som bildades då små vågor slog mot piren. Tiden verkade inte relevant, i denna nya värld där endast de två existerade. Men alltför snabbt pockade verkligheten på igen.
"Klockan är mycket" Han såg på klockan "Snart tio. Vi borde gå tillbaka."
Hon nickade modtulet.
"Vi se imorgon också" Hon log, "och jag kan knappt vänta."
De log ännu en gång mot varandra, slagna av den närhet de kände. Sådan ovanlig samhörighet. De gick in mot stranden och vidare i parken. De flätade ihop sina händer, såg på varandra en sista gång för ikväll, och gick långsamt tillbaka till ålderdomshemmet...
Slut
Dagens visa:
Amerika - Bo kasper Orkeser / Simon &Garfunkel
over and out.
