Älskling, jag är med lugg.
När jag ska klippa mig så vill jag ha någon som jag tror tänker på samma våglängd som jag när det gäller frusyrer. Denna gång, när jag sneglade upp på den 50-åriga damen med kort kort mörkbrunt hår och platt rumpa, så undrade jag i mitt stilla sinne om detta skulle sluta med en frisyr á la Peter Jihde eller varför inte en finskan-i-filmkrönikan-frisyr. Med andra ord, katastrof...
Det slår mig alltid hur fort de börjar klippa i håret, det verkar som att alla frisörer i Sverige kör med pang-på-rödbetan-metoden. Tjoff, så var mina dyrt utsparade hårstrån borta. Och ja, jag blev lite rädd när jag kände hur saxen klippte. (Ni vet, det småvibrerar lite i hårbotten och man kände att nu lämnade några celler mig.)
Dock, slutresultatet blev bra. Det kan beskrivas som fetinglugg och uppklippt hår med det längst ner som kan göras rakt, och det är lite page-känsla över det om man plattar allt, fast ändå inte för det är snäppet längre och fluffar man det blir det blir det mer sjuttiotalshippie-rufs över det eller 60-tal blandat med knullrufs.
Beskrivningar är verkligen min grej.
Förutom att jag klippte mig så händer det något annat mycket trevligt idag... (ta da daaam!): Skottdagen!
Idag händer det! Vi får 24 extra timmar att fylla ut med vad vi vill! 24 extra timmar till julafton! 24 extra timmar till sommarlovet! Hipp hipp Hurray! Så, gå nu ut och gör det bästa av dagen och känn er alldeles extra!
Från ett allvarligt ämne till ett annat. På tal om att det är en extra dag till julafton... Ämnet är Julkalendern. Det är smärtfullt att tänka på detta event då de sista åren varit plågsamt dåliga julkalendern-historier... Vi minns Gnuttarna (nja, eller något sådant namn. Gnorklarna? Fripplarna? "Det gör inget, Lipton"). Vi minns pojken med fotbollen på huvudet (hade den någon handling alls?).
Men, deppa inte ihop, gott folk, för jag har sett ljuset i tunneln! En liten fågel viskade i mitt öra att denna jul kommer vi få se inte bara en Anders utan också en Måns! Anders&Måns ska göra det svenskaste vi har kring juletid (med undantag av snapsarna), vår älskade julkalender! Vi älskar våra julkalendrar innerst inne, som ett litet barn. Det är rpecis samma fenomen som med Melodifestivalen. Ett nödvändigt ont, som kanske, med lite tur, i år blir ett nödvändigt gott.
Ha det bra! Och kom ihåg, allt kan hända i rymden!
Dagens visa:
Samson- Regina Spector
over and out
Ego sum...
(SAOL säger: Disträ: när man icke kan hålla tankarna l. uppmärksamheten samlad(e) på hvad som förehafves. (sinnesl. själs)frånvarande. Jag gillar särskilt det sista. Sinnesligt själsfrånvarande- det är jag det.). Själv skulle jag mer beskriva det som att man verkligen har alla tankarna samlade på ett ställe och inte gärna vill lägga de på andra saker.)
Till exempel: Om jag ser på tv, då ser jag på tv. Alla mina små grå celler i hjärnan är inställda på att tolka och värdera innehållet som tv:n spottar ur sig. Om jag i det tillståndet exempelvis vill hälla upp mjölk, då får man akta sig. Det har hänt mer än en gång att rörelsen sikta i glaset bortprioriteras och ja, då blir det mjölk lite överallt...
En annan gång hade jag (som vanligt, jag vet jag vet) lite bråttom till skolan. (Sådär bråttom så att man bara vill ignorera det. Dvs, man letar upp klockan som går mest efter i hela huset och litar på den. Brukar vanligtvis bli en sån där halvantik sak som går tio femton minuter försent dock...)
Iallafall så hade jag ätit frukost (nåja, ett glas mjölk) och skulle ställa in efter mig, vilket jag faktiskt kom ihåg! Mamma däremot var inte lika glad när hon senare på dagen hittade ett tomt mjölkglas i kylen och en full mjölkförpackning på diskbänken..
Sedan dess har det blivit diverse kökstrasor i kylskåpet, boken under armen och jackan i skåpet och annat som är väldigt långt från vad alfons pappa säger. (var sak på sin plats).
Idag lyckades jag med en annan intelligent sak. Jag tänkte tvätta händerna och häller upp tvål i händerna samtidigt som jag hmmm beundrar min spegelbild.. Då känner jag att hmm, tvålen har fel kladdig konsistens t. Tittar ner. Jahopp. Det var inte alls tvål. Det var Tandkräm.
Till mitt allmänna försvar mot detta kan jag tillägga att när jag verkligen är fokuserad på något- då är jag fokuserad. Då kan varken bomber, mammor eller glassbilen störa mig. Nu när jag tänker efter.. Det enda som någonsin skulle kunna få mig ur balans är nog om Ryan (nej, inte skådespelaren Ben McKenzie, Jag sa ju Ryan!) kommer in i sin mysiga munkjacka, slänger sig på mattan framför och förklarar mig sin eviga kärlek. Det skulle få mig ur min fokusation (nytt ord!). Kanske.
Dagens visa:
The way we get by - Spoon.
over and out.
Tillbaka till stenåldern
Men ändå.
Ändå sitter jag här och ska baka typ femtio sega chokladmuffins, en rabarberpaj, och (här kommer det värsta) det är inte ens till mig! Jag bakar för att bidra med något till musikcafét i kyrkan. Varför? Nja, eftersom jag inte kunde vara med och sjunga så får jag som tjej göra vad jag kan. Och det är inte att bygga en scen, dra sladdar eller något annat manligt. Det är bara för mig att ställa mig vid spisen, kvinnan i köket ni vet, och snällt göra vad jag kan med de stackars bakingredienserna.
Nej, det är inte synd om mig, jag vet. Jag vill bara lipa lite och då är det bästa man kan göra att få det till att det är kvinnodiskriminering, ett mycket effektivt sätt att slippa göra det man måste.
Nu har ytterligare 10 minuter gått och jag har ännu inte fått mycket gjort. Eller. Jo. Jag har skrivit ett helt Intresseklubben Antecknar-inlägg. Heja mig. Nu kallar blockchokladen på mig från köket... Jag får väl helt enkelt göra det bästa av situationen vilket betyder; äta smet.
Dagens visa:
Att släcka en eldsjäl - Snorting Maradonas
over and out.
Ted Gärdestad
5 down, 1 to go..
Tiden går fort när man har roligt sägs det, jag kan bara tillägga att tiden går väldigt fort när man springer omkring i tajts och försöker krångla i sig en kjol samtidigt som knyter skor och strippar av sig det svarta linnet och i amma veva tar på sig ett vitt. Självklart springer man förbi hela ensambeln på vägen.
Så har jag haft det hela veckan, och det är jobbitgt, stressigt och alldeles alldeles underbart!
Det handlar alltså om Kulturskolans årliga projekt. Dvs, man sätter ihop folk som kan spela med folk som kan sjunga (och inte kan sjunga också, man är snäll på kulturskolan) och folk som dansar. Sen hittar man ett tema, i år är det (surprise surprise!) Ted Gärdestad! Och ja, jag dansar. Eftersom en blockflöjt inte kändes så aktuellt att ha med, och jag inte vill sjunga inför hmm folk, så blev det till att dansa. Vete katten om det ser bra ut, men kul är det!
Framförallt är det spännande! Jag står ute i kullisserna och funderar på om det ska vara denna föreställning jag råkar knocka flickan bakom i hoppet, eller om man inte ska hinna återfå balansen och köra stagediving in bland alla violinister... Men jag mest funderar ver huruvida kjolen hänger som den ska eller om den lite käckt instoppad får mig att visa lite mer än jag vill visa för hormonstinna åttondeklassare. -.-
Det var ju iochförsig precis det som hände på genrepet, dock var det bara orkestern som fick se mer än de ville... Och alla lärarna...
Och mammorna och papporna som kollade på genrepet...
Men ändå, le och var glad, ty det kunde vart värre! (och jag log och var glad och det blev värre... eller. nja, en blackout är ganska lägligt att få när man dansar solo eftersom ingen ser att det blir fel. Fast, jag är rädd att jag stannade upp sådär serietecknar-klassiskt, med öppen mun och allmänt sovande uttryck i ansiktet... något som kan ha avslöjat mig en aning.)
Jag fortsätter på temat nakenhet, (sex säljer vet vi ju alla) och kommer då osökt att tänka på låten CHAPEAU-CLAQUE (tjapp-å-klack) som vi dansar iförda pumps, nätstrumpbyxor, vit skjorta och hatt.
Endast.
Eller ja, vi har en slips också. Om man säger såhär, publikens fokus flyttades från att ha varit på varit ansikten, en aning neråt. Min kära släkting påpekade att det var nog den bästa dansen! Varför, frågade jag. Jo, öhm, ni var så hmm samspelta! Ja, tänkte jag, det klart att vi var samspelta, det var ju bara att fladdra lite med benen!
Nog om detta. Nu har fem föreställningar spelats och vi har en enda kvar. (5 down 1 to go, get it?) Man får ju hoppas att ingen buar på denna föreställningen iaf, trots att några av våra kära högstadieelever tyckte att det var roligt att göra det på förra. Men men, ni kan ju testa att dansa hemma så får ni se att det faktiskt är lite klurigt. Hela outfiten står här ovanför, kör hårt! Dessutom får ni inte glömma att skorna ska vara oknäppta! Spännet var trasigt så det var inte mycket att göra. (Ett sätt att göra vardagen mer spännande..!)
Nog om detta. Det var den ena av två saker som är annorlunda denna vecka (självklart är fler saker än så annorlunda, men jag vill inte lämna ut precis hela mitt liv till svenska folket... hehe, eller ni två? tre? personer som någonsin kommer slösa bort ert liv på detta.. ;) )
Den andra saken är Lars Winnerbäck kort och gott. Ja jag vet, very 2004 (?) att lyssna på winnerbäck men jag har aldrig påstått att jag är i fas med resten av samhället! Har jag tur kan det klassas som retro.. Annars får jag väl stolt vara den där personen som alltid är "lite efter"... jämt. hehe. Men men, Winnerbäck; Bra låtar som påminner om att det kommer en sommar en gång. Om nu inte växthuseffekten (eller Bush?) hinner paja det med.
Men... tänker du samma som jag B1? (alla i kör: jag tror det B2!) Det är... Sovtajm!
over and out.
Dagens visa:
Solen i ögonen - Lars Winnerbäck
