Att vara eller att icke vara
Det var en gång, tänkte hon för sig själv medan hon betraktade det tomma intet mitt i skogen. Dagen till ära hade skogen klätt i sig höstmodet, detta år var det paisleymönstrade blad i lila skiftningar.
Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.
Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.
Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)
Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening. Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan: "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.
3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?
Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop. Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.
I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.
Eller?
Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay
over and out.
Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.
Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.
Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)
Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening. Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan: "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.
3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?
Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop. Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.
I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.
Eller?
Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay
over and out.
Ögongodis
Carina Berg - jepp.
Babben Larsson - nejeh.
James McAvoy- yesthanks.
Fredrik Reinfeldt - pff.
Jag har aldrig träffat eller ens sett någon av dessa personer på riktigt, och ändå är jag så stensäker på att jag hellre vill ha James McAvoy (googla, pojkar och flickor, googla) inslagen i rosa papper på min födelsedag än Fredde. Varför?
Veckans heta ämne: Skönhet.
Skönhet - smaka på ordet. Bolla runt det ett tag, gurgla och svälj ner det med lite mjölk.
Skönhet, vad betyder det egentligen? Vad är det som har bestämt att jag föredrar en rak näsa framför en med, ska vi säga, karaktär. Varför anses det snyggare att vara lång (för killar främst) än att vara kort?
Varför tycker jag att en riktigt gosig munktröja på en kille är så många tusen gånger hetare än kostym och skjorta?
Det hela är egentligen märkligt. Hur några annorlunda vinklar i ansiktet kan flytta en människa från jag-vill-ha-dig-24-7-facket till jag-ser-hellre-på-kassa-vänner-avsnitt-än-på-dig-facket.
I tisdags passade jag på att fråga den coola vikarie kemi-tanten varför människor på jorden dessutom verkar dras till olika saker. I en stam i Afrika vinner man flickornas hjärtan i direkt proportion till hur mycket underhudsfett man har. Skickar vi ner Göran P så kommer han nog aldrig hem igen... (I den stammen vinner man också respekt på att hoppa bungyjump, med en stel lian... men det är en helt annan historia. I sverige vinner man visserligen respekt från vissa av att köra runt runt med en moppe utanför en mack hela nätterna.. men det är också en annan historia)
I Asien har man i alla tider hållit mycket hårt på sin bild av skönhet. Där snörades fötterna ihop på alla flickor så att de inte blev längre än typ storlek 30. (Och tack Gud, för att vi inte gör det i Sverige nu! Mina 40-fötter hade aldrig förlåtit mig..!)
Grace och kvinnlig skönhet i form av långt uppsatt hår och vit hud var det guldskimrande idealet.
Men nu, nu ändras deras idealbild. Nu ska det västerländska idealet efterföljas, och vilka metoder många unga asiatiskor tar till är extremt. Benoperationer där man lägger in extra benvävnad för att bli längre - en smärtsam och låångsam process. Upp till ett år tar det att läka (vilket är lite ironiskt, för om man inte rör sig på ett år blir man väl tjock istället...? Men det är väl också ganska västerländskt.) Flickor opererar ögonen för att få bort det typiskt asiatiska hudvecket och därmed se mer amerikanskeuropeeiska ut...
Och jag kan inte bli annat än sorgsen. Jag tycker att bland det vackraste som finns är en riktig vacker asiat. Hon kan bli vacker på ett helt annat sätt än vi kan. Någon som skulle tacka nej till Lucy Liu? Någon?
Självklart finns det någon, någon som tycker att Lucy Liu inte är mycket att hänga i julgranen men som inte kan sluta tänka på Lotta Bromé i en lackklänning och tomtemössa. Mina damer och herrar, här kommer det hatade citatet: Smaken är som baken - delad.
Och det är banne mig sant! Om vi ser oss omkring, människor dras till varandra av de mest varierande anledningar. Så trots alla ideal som vi försöker följa är det ändå ofta våra säregenheter som gör att vi uppmärksammas och blir en del av ett par. Jag vet en flicka som totaldissar killen om han har fula skor, medan en annans högsta prioritering är att pojken i fråga har mjuka öron.
Tough shit, right? Hur mycket vi än försöker bli det ideal som alla älskar, så är det våra saker som gör oss unika folk faller för. (Bla bla bla Kliché efter kliché radas upp, ni märker det va? Ursäkta, men för en gångs skull så håller jag verkligen med klichéerna)
"Men insiiidan då? Man faller ju för vem personen äääär och inte hur den ser ut". Detta sägs ofta av en tjej som matchar en änglalik uppsyn med jordens snyggaste kille i handen.
Jomenvisst, jag skulle kunna dra min politiska korrekthet ett snäpp längre och ta diskussionen om vad som är viktigast, utsida vs insida, men då tror jag att även jag skull få kväljningar och känna mig kvävd av allt gulligull jag-säger-precis-vad-man-borde-shit. Visst kan en fantastisk insida få oss att överge alla våra föreställningar om snyggt, o ja, men jag kände för att vara sådär ytlig ett tag. Okej? snälla?
Nu snackar vi utsida. Hård, kall, men ibland ack så fager.
Kanske är våra hjärnor programmerade att falla för det som är mest lämpat ur överlevnadssynpunkt (evolutionsteorin osv osv), men att det någonstans på vägen mellan Lucy (apmänniskan) och Lucy (assnygga asiaten) blev lite snedvridet.
Hela min hjärnbark skickar starka signaler att munktröjor is teh shit, men den har glömt bort varför.
För all del, det kanske fortfarande finns en mening. En munkjackas luva är ju ypperligt praktiskt att värma och bära omkring nyfödda barn i till exempel, och Johnny Depps långa hår gör ju att han kan kamouflera sig fantastiskt bra bland mc-gäng. En mycket nyttig egenskap för att överleva i USA, må jag säga.
Så vad vi tycker är ubersnyggt är enbart baserat på hur praktiskt det är? Nää, jag tror ändå inte det. På något vis har t o m jag svårt att hitta en överlevnadsfördel med mjuka öron... (men fyll gärna i om ni kommer på något!)
Tänk om det är så att vi bara har fått för oss att någonting är snyggt. Precis som alla på 80-talet fick för sig att stringbody matchat med blå mascara och pudelfriss var snyggt, så kan väl alla de senaste 2000 åren ha fått fel snygghetsideal. Tänk, om vi vaknar en dag och bara känner en oemotståndlig lust att se på riksdagsdebatten enbart för att bevittna hur Lars Leijonborg drar handen genom sitt silversprängda hår och ser oss djupt i ögonen med sina något sneda ögon...
Men på riktigt, lek med tanken. (alltså lek på riktigt) Släpp alla förutfattade meningar du har om vad som är snyggt, och försök att se människor som om alla gick omkring som Mr Universum. Om man säger till sig själv att något är snyggt tillräckligt länge- då blir det också på det viset. Faktum.
Men, medan vi förändrar hela världens bild av skönhet så ta tillfället i akt att på bussen, i stan och i skolorna spana in allt ögongodis som vandrar omkring därute. Människor man uppskattar för att det är godis för ögonen att enbart se på dem.
(I just can't help myself, James. Har jag nämnt att grön sammetsjacka är den nya munkjackan för min del?)
Dagens visa:
I got high - Afroman
over and out.
Babben Larsson - nejeh.
James McAvoy- yesthanks.
Fredrik Reinfeldt - pff.
Jag har aldrig träffat eller ens sett någon av dessa personer på riktigt, och ändå är jag så stensäker på att jag hellre vill ha James McAvoy (googla, pojkar och flickor, googla) inslagen i rosa papper på min födelsedag än Fredde. Varför?
Veckans heta ämne: Skönhet.
Skönhet - smaka på ordet. Bolla runt det ett tag, gurgla och svälj ner det med lite mjölk.
Skönhet, vad betyder det egentligen? Vad är det som har bestämt att jag föredrar en rak näsa framför en med, ska vi säga, karaktär. Varför anses det snyggare att vara lång (för killar främst) än att vara kort?
Varför tycker jag att en riktigt gosig munktröja på en kille är så många tusen gånger hetare än kostym och skjorta?
Det hela är egentligen märkligt. Hur några annorlunda vinklar i ansiktet kan flytta en människa från jag-vill-ha-dig-24-7-facket till jag-ser-hellre-på-kassa-vänner-avsnitt-än-på-dig-facket.
I tisdags passade jag på att fråga den coola vikarie kemi-tanten varför människor på jorden dessutom verkar dras till olika saker. I en stam i Afrika vinner man flickornas hjärtan i direkt proportion till hur mycket underhudsfett man har. Skickar vi ner Göran P så kommer han nog aldrig hem igen... (I den stammen vinner man också respekt på att hoppa bungyjump, med en stel lian... men det är en helt annan historia. I sverige vinner man visserligen respekt från vissa av att köra runt runt med en moppe utanför en mack hela nätterna.. men det är också en annan historia)
I Asien har man i alla tider hållit mycket hårt på sin bild av skönhet. Där snörades fötterna ihop på alla flickor så att de inte blev längre än typ storlek 30. (Och tack Gud, för att vi inte gör det i Sverige nu! Mina 40-fötter hade aldrig förlåtit mig..!)
Grace och kvinnlig skönhet i form av långt uppsatt hår och vit hud var det guldskimrande idealet.
Men nu, nu ändras deras idealbild. Nu ska det västerländska idealet efterföljas, och vilka metoder många unga asiatiskor tar till är extremt. Benoperationer där man lägger in extra benvävnad för att bli längre - en smärtsam och låångsam process. Upp till ett år tar det att läka (vilket är lite ironiskt, för om man inte rör sig på ett år blir man väl tjock istället...? Men det är väl också ganska västerländskt.) Flickor opererar ögonen för att få bort det typiskt asiatiska hudvecket och därmed se mer amerikanskeuropeeiska ut...
Och jag kan inte bli annat än sorgsen. Jag tycker att bland det vackraste som finns är en riktig vacker asiat. Hon kan bli vacker på ett helt annat sätt än vi kan. Någon som skulle tacka nej till Lucy Liu? Någon?
Självklart finns det någon, någon som tycker att Lucy Liu inte är mycket att hänga i julgranen men som inte kan sluta tänka på Lotta Bromé i en lackklänning och tomtemössa. Mina damer och herrar, här kommer det hatade citatet: Smaken är som baken - delad.
Och det är banne mig sant! Om vi ser oss omkring, människor dras till varandra av de mest varierande anledningar. Så trots alla ideal som vi försöker följa är det ändå ofta våra säregenheter som gör att vi uppmärksammas och blir en del av ett par. Jag vet en flicka som totaldissar killen om han har fula skor, medan en annans högsta prioritering är att pojken i fråga har mjuka öron.
Tough shit, right? Hur mycket vi än försöker bli det ideal som alla älskar, så är det våra saker som gör oss unika folk faller för. (Bla bla bla Kliché efter kliché radas upp, ni märker det va? Ursäkta, men för en gångs skull så håller jag verkligen med klichéerna)
"Men insiiidan då? Man faller ju för vem personen äääär och inte hur den ser ut". Detta sägs ofta av en tjej som matchar en änglalik uppsyn med jordens snyggaste kille i handen.
Jomenvisst, jag skulle kunna dra min politiska korrekthet ett snäpp längre och ta diskussionen om vad som är viktigast, utsida vs insida, men då tror jag att även jag skull få kväljningar och känna mig kvävd av allt gulligull jag-säger-precis-vad-man-borde-shit. Visst kan en fantastisk insida få oss att överge alla våra föreställningar om snyggt, o ja, men jag kände för att vara sådär ytlig ett tag. Okej? snälla?
Nu snackar vi utsida. Hård, kall, men ibland ack så fager.
Kanske är våra hjärnor programmerade att falla för det som är mest lämpat ur överlevnadssynpunkt (evolutionsteorin osv osv), men att det någonstans på vägen mellan Lucy (apmänniskan) och Lucy (assnygga asiaten) blev lite snedvridet.
Hela min hjärnbark skickar starka signaler att munktröjor is teh shit, men den har glömt bort varför.
För all del, det kanske fortfarande finns en mening. En munkjackas luva är ju ypperligt praktiskt att värma och bära omkring nyfödda barn i till exempel, och Johnny Depps långa hår gör ju att han kan kamouflera sig fantastiskt bra bland mc-gäng. En mycket nyttig egenskap för att överleva i USA, må jag säga.
Så vad vi tycker är ubersnyggt är enbart baserat på hur praktiskt det är? Nää, jag tror ändå inte det. På något vis har t o m jag svårt att hitta en överlevnadsfördel med mjuka öron... (men fyll gärna i om ni kommer på något!)
Tänk om det är så att vi bara har fått för oss att någonting är snyggt. Precis som alla på 80-talet fick för sig att stringbody matchat med blå mascara och pudelfriss var snyggt, så kan väl alla de senaste 2000 åren ha fått fel snygghetsideal. Tänk, om vi vaknar en dag och bara känner en oemotståndlig lust att se på riksdagsdebatten enbart för att bevittna hur Lars Leijonborg drar handen genom sitt silversprängda hår och ser oss djupt i ögonen med sina något sneda ögon...
Men på riktigt, lek med tanken. (alltså lek på riktigt) Släpp alla förutfattade meningar du har om vad som är snyggt, och försök att se människor som om alla gick omkring som Mr Universum. Om man säger till sig själv att något är snyggt tillräckligt länge- då blir det också på det viset. Faktum.
Men, medan vi förändrar hela världens bild av skönhet så ta tillfället i akt att på bussen, i stan och i skolorna spana in allt ögongodis som vandrar omkring därute. Människor man uppskattar för att det är godis för ögonen att enbart se på dem.
(I just can't help myself, James. Har jag nämnt att grön sammetsjacka är den nya munkjackan för min del?)
Dagens visa:
I got high - Afroman
over and out.
Ärligt talat!
Nu tänker jag bli förbannad. Riktigt jäkla pissförbannad. Ni vet, sådär så att det ångar ur ögonen och jag ser bara röda skynken framför mig.
Källan till aggretionen? ja, det är inte småpotatis inte, jag är nämligen arg på hela världen. Mest är jag arg för att människor den senaste tiden har gått och blivit galet oärliga, plastiga och självcentrerade. (sen har de blivit lite arga också och bloggar om det.. men det behver ju inte bli så uppenbart att säkert även jag har blivit ovanstående saker.)
Ärligt talat, vad håller vi på med? Sen när blev det okej att bara sätta sig själv främst hela hela tiden? Sedan när blev vänner någon man snackar skit om bakom ryggen på ,för att sedan ge upp ett falsettskrik och berätta hur snyyygg hon är idag? Och ja, jag säger hon, för det är mest tjejer som håller på med alla dessa fånerier.
Att skvallra om andra är en sak, att högt och lågt säga sina åsikter till alla utom personen som är berörd är en helt annan femma, ladies and gentlemen. Detta inkluderar även killar som är minst lika fula på detta sätt. Lägg av bara. Är ni arga, ta upp det och red ut det. Om ni bara vill gnälla så Frankly, my dear, I don't give a damn. och ingen annan heller.
Inse faktum: Det finns människor som mår dåligt därute. Som inte vill gå till skolan, som har en klump i magen mer eller mindre konstant och som drömmer om en annan verklighet och glömmer bort den som existerar.
Tror du att det handlar om tjejen i hörnet som aldrig säger något? Bullshit. Detta handlar om oss. Alla som vi möter, som vi hälsar på leende för att sedan döma ut i bama/klassrummet/msn. Våra fiender, de vi aldrig ser men ocks våra allra närmaste vänner.
Idag skrev jag på mitt projektarbete. Det visade sig att min snittpuls under natten varit lägre när jag sov på ett hårt liggunderlag i ett tält än när jag sov hemma i min 140 cm ikea-säng. Varför detta? Jo, jag tror att det handlar om stress. Stress för att det har blivit många jobbiga diskussioner på sistone, och stress över att jag vet att dessa inte kommer att sluta. Och stress över att diskussionerna i framtiden kanske inte kommer att tas upp, utan förvandlas till en plastig fejkad verklighet istället.
Varför kan vi inte bara prata med varandra. Sluta manipulera, planera och analysera! Så mycket skit vi hade sluppit om folk var ärliga och vågade ta en konfrontation. För hey, nu när vi ändå är ärliga, det är vad allt handlar om. VI är för fega. Vi är fegare än vi någonsin varit förut.
Långt tillbaks i tiden kunde människor gå ut ch konfrontera fiender (bokstavligt talat, med svärd och rustning och hela tjillevippen) och veta att de skulle dö. Men göra det ändå.
Gudrun Schyman fick avgå när hon berättade om sina problem, men hon gjorde det. Hur känns det egentligen? Ni som vet med er, att ni är fegare än Gudrun Schyman? Inte så värst party skulle jag gissa på.
"Jamen, folk kan ju bli ledsna om man är ärlig.. och du vill väl inte göra folk ledsna? va?"
Ärlighet handlar inte om att berätta att skorna är det fulaste som kom sen foppatofflorna eller att någon ser ut som en knarkande trebarnsmamma efter en hård natt. Det handlar om att visa respekt mot de vi tycker om. Att ta en konflikt är för ig ett tecken på att man bryr sig så mycket om den personen att det är värt alla konfllikter i världen.
Men, att ge lite ärlighet är inte allt. Den måste kunna tas emot också, och det är här det trixiga börjar. För hur vet vi vad någon annan klarar av att höra? Det gör vi inte, touch shit. Men då måste mottagaren kunna vara ärlig nog att säga stoppförihelvete, jag vill inte mer. Jag lever fint i min ljusa drömvärld på Hawaii och vill gärna stanna där.
Fair enough, är det så så är det så.
Jag tänker inte ens börja ta upp hela datinggrejen. Men samma gäller där. Lite ärlighet (och här snackar vi nog miniportioner) förtjänar man. R-e-s-p-e-c-t, thank ya.
Så snälla, snälla snälla. Ta hand om varandra på det sätt de tycker om. Baka en kaka, skriv ett brev, bjud på kaffe från cafét, hämta en knäckemacka, pumpa cykelhjulen, köp ett suddgummi, heja på den som förlorar i bordtennis, anordna ett hemmaspa åt någon eller bara dela ut kramar som en galning. Om alla gjorde detta, tror jag världen skulle bli en lite lite bättre plats att leva på. Vi behöver varandra.
Och jag skulle slippa ångan ur öronen.
Vem vill du sitta bredvid om sextio år?
Dagens visa:
Maybe I'm amazed - Jem.
over and out.
Källan till aggretionen? ja, det är inte småpotatis inte, jag är nämligen arg på hela världen. Mest är jag arg för att människor den senaste tiden har gått och blivit galet oärliga, plastiga och självcentrerade. (sen har de blivit lite arga också och bloggar om det.. men det behver ju inte bli så uppenbart att säkert även jag har blivit ovanstående saker.)
Ärligt talat, vad håller vi på med? Sen när blev det okej att bara sätta sig själv främst hela hela tiden? Sedan när blev vänner någon man snackar skit om bakom ryggen på ,för att sedan ge upp ett falsettskrik och berätta hur snyyygg hon är idag? Och ja, jag säger hon, för det är mest tjejer som håller på med alla dessa fånerier.
Att skvallra om andra är en sak, att högt och lågt säga sina åsikter till alla utom personen som är berörd är en helt annan femma, ladies and gentlemen. Detta inkluderar även killar som är minst lika fula på detta sätt. Lägg av bara. Är ni arga, ta upp det och red ut det. Om ni bara vill gnälla så Frankly, my dear, I don't give a damn. och ingen annan heller.
Inse faktum: Det finns människor som mår dåligt därute. Som inte vill gå till skolan, som har en klump i magen mer eller mindre konstant och som drömmer om en annan verklighet och glömmer bort den som existerar.
Tror du att det handlar om tjejen i hörnet som aldrig säger något? Bullshit. Detta handlar om oss. Alla som vi möter, som vi hälsar på leende för att sedan döma ut i bama/klassrummet/msn. Våra fiender, de vi aldrig ser men ocks våra allra närmaste vänner.
Idag skrev jag på mitt projektarbete. Det visade sig att min snittpuls under natten varit lägre när jag sov på ett hårt liggunderlag i ett tält än när jag sov hemma i min 140 cm ikea-säng. Varför detta? Jo, jag tror att det handlar om stress. Stress för att det har blivit många jobbiga diskussioner på sistone, och stress över att jag vet att dessa inte kommer att sluta. Och stress över att diskussionerna i framtiden kanske inte kommer att tas upp, utan förvandlas till en plastig fejkad verklighet istället.
Varför kan vi inte bara prata med varandra. Sluta manipulera, planera och analysera! Så mycket skit vi hade sluppit om folk var ärliga och vågade ta en konfrontation. För hey, nu när vi ändå är ärliga, det är vad allt handlar om. VI är för fega. Vi är fegare än vi någonsin varit förut.
Långt tillbaks i tiden kunde människor gå ut ch konfrontera fiender (bokstavligt talat, med svärd och rustning och hela tjillevippen) och veta att de skulle dö. Men göra det ändå.
Gudrun Schyman fick avgå när hon berättade om sina problem, men hon gjorde det. Hur känns det egentligen? Ni som vet med er, att ni är fegare än Gudrun Schyman? Inte så värst party skulle jag gissa på.
"Jamen, folk kan ju bli ledsna om man är ärlig.. och du vill väl inte göra folk ledsna? va?"
Ärlighet handlar inte om att berätta att skorna är det fulaste som kom sen foppatofflorna eller att någon ser ut som en knarkande trebarnsmamma efter en hård natt. Det handlar om att visa respekt mot de vi tycker om. Att ta en konflikt är för ig ett tecken på att man bryr sig så mycket om den personen att det är värt alla konfllikter i världen.
Men, att ge lite ärlighet är inte allt. Den måste kunna tas emot också, och det är här det trixiga börjar. För hur vet vi vad någon annan klarar av att höra? Det gör vi inte, touch shit. Men då måste mottagaren kunna vara ärlig nog att säga stoppförihelvete, jag vill inte mer. Jag lever fint i min ljusa drömvärld på Hawaii och vill gärna stanna där.
Fair enough, är det så så är det så.
Jag tänker inte ens börja ta upp hela datinggrejen. Men samma gäller där. Lite ärlighet (och här snackar vi nog miniportioner) förtjänar man. R-e-s-p-e-c-t, thank ya.
Så snälla, snälla snälla. Ta hand om varandra på det sätt de tycker om. Baka en kaka, skriv ett brev, bjud på kaffe från cafét, hämta en knäckemacka, pumpa cykelhjulen, köp ett suddgummi, heja på den som förlorar i bordtennis, anordna ett hemmaspa åt någon eller bara dela ut kramar som en galning. Om alla gjorde detta, tror jag världen skulle bli en lite lite bättre plats att leva på. Vi behöver varandra.
Och jag skulle slippa ångan ur öronen.
Vem vill du sitta bredvid om sextio år?
Dagens visa:
Maybe I'm amazed - Jem.
over and out.
Änglar och Naturvetare
Hej och välkomna tillbaks till den tjugonde upplagan av Nu ska hör börjas bogga på riktigt! Ni som har följt de tidigare säsongerna vet att det alltid slutar på samma sätt... Men, allt har flera sidor, och det heter ju tjugoförsta gången gillt. Numera tänkte jag få ihop ett inlägg en gång i veckan. Förmodligen mest torsdagnattar. Hrrm hrrm, here it goes...
Det finns saker som mitt liv vilar på, några grundläggande byggstenar:
Döm om min förvåning när mitt nya favoritämne (eller nja,,, det hade väl inte så mycket att konkurrera med) har blivit Religion. (da da da dooom..)
På högstadiet var det ämnet då jag verkligen fyllde mina anteckningsblock- aldrig målade jag så mycket fina figurer och klotter som på religionskunskapen! Vagt kommer jag ihåg något om fem pelare i Judendomen och ja, där tar det slut.
Min förtjusning för religon kan till viss del bero på att jag har min gotländska mys-lärare i ämnet,( och att vi har så frukostvänliga bänkar i det klassrummmet. )
Idag gick vi igenom människors syn på hela religionbiten och lite etik-och-moral, lightversionen.
"Ja, då har vi sju minuter kvar" säger läraren och börjar skriva på tavlan. "Då vill jag att ni svarar på dessa frågor lite kort och lämnar in med namn på".
Fråga 1: vad tror du på?
Fråga 2: vad händer efter döden?
Fråga 3: Vad är meningen med livet?
Betänketid: 2 minuter och 20 sekunder per fråga.
En baggis, särskilt när det gäller frågor som människor brottats med i minst 10 000 år.
1. Vad tror du på?
Jag tror på en allmänt positiv energi i universum, hur Tomas di Leva-flum det än låter. "Om du verkligen vill något, så kommer hela universum verka för att du ska lyckas" står det i Alkemisten (en bok. Du vet, med pärm och bokstäver i och sånt.) Lite naivt måste jag säga, för alla kan ju inte få som de vill, men på något vis tror jag på det där med balans. Att alla får sin del av tur och godhet, och det är upp till oss själva att förvalta det på bästa sätt.
2. Vad händer efter döden?
Här har jag Ingen som helst aning, och jag känner mig rätt så öppensinnad för vad som komma skall..
Det kanske blir som i Bröderna Lejonhjärta, att vi ser ljuset och körsbärsblommor och söta små farbröder när vi dör. Eller så återföds vi som det universum tycker vi förtjänar (fast, hur vet man vad som är bra att vara? En svamp, exempelvis, borde göra betydligt mindre skada än en människa under en livstid. Dalai Lama och Nelson Mandela kanske vi hittar om några år i Härskogen, reinkarnerade som en Karl Johansvamp och Skivsopp. Värt att begrunda nästa gång du äter champinjoner. Det kan vara före detta Heliga Birgitta som just nu blir en del av ditt magsäcksinnehåll...)
Eventuellt så försvinner allt när man dör. Våra tankar och känslor och minnen förpassas till hjärnbarken till vi äts upp av maskar och de är borta för alltid. Ur en anturvetenskaplig synvinkel - varför inte? Tvek på om någon ändå skulle tycka mina egocentrerade dagisminnen från -94 skulle bara intressanta om de kunde hitta de om ett tag ändå...
Pärleporten är en annan favorit bland svaren, det hade varit så mysigt att få nynna på sången och fundera på att min gamla söndagssklefröken faktiskt hade helt rätt; Han har öppnat pärleporten (förhoppningsvis, om inte...)
Om inte jag hamnar i helvetet. Då är det möjligt att jag får betala för alla brott jag begått. Pennor som stults, böcker ej tillbakalämnade, gröt ej uppäten (gedigen lsista än så länge som ni märker). "jahopp, det blir 23 dagar i skärselden det. Nästa!" Denna version är lite obehaglig så den glömmer jag. Det är så man ska hantera obehagliga ting, glöm glöm.
Visst kan det bli så när man dör- det är tänkbara alternativ. Men mest tror jag på att vi är konstruerade så att vi inte ska kunna förstå det - surt sa räven! När man dör kommer man in i en helt annan dimension, där tid inte finns och rum är en bagatell, där nirvanan flödar omkring som små rosa sniglar mitt uppe i ett nyårsfirande på Bali tillsammans med Tomas Bodström och anna book....
Ursäkta. Men ni förstår poängen. Bortom vår fattningsförmåga. Tror jag.
3. Vad är meningen med livet?'
Meningen med livet är enkelt. Försök uppfylla dina drömmar och ta hand om människor omkring dig på vägen.
Ju mer jag funderade på livsfrågorna (under de sju minutrarna runt tio idag) så insåg jag att det finns en filosofi som stämmer rätt så bra överens med mina förvirrade tankar: Buddhismen.
(En stor fördel är också att det är anses fint att bli tjock och få rosa solbränna, ya know, Buddhawannabe.. lycka!)
Visste ni förresten att en av de få tillhörigheter som buddhistiska munkar får äga är en vattensil? Varför då? Jo, av den enkla anledningen att de måste sila bort mygg ur vattnet, i deras religion är synden att ta ett liv det värsta du kan göra. Och en myggas liv räknas den med, även om myggan är lite kort i rocken.
Orange har alltid varit en färg jag passat i, så varför inte slå slag i saken? Fram med silen, och buddhismen- här kommer jag!
Dagens visa:
Scarborough Fair - Simon & Garfunkel
En av de finaste låtar som någonsin skrivits. Självklart helt objektivt.
jonatan, jag ser ljuset.
over and out.
Det finns saker som mitt liv vilar på, några grundläggande byggstenar:
- Mina vänner, att vi är sams och mår bra tillsammans
- Att jag får pressa hjärnan med sinusformler (nej, det är inget snuskigt. tyvärr?)
- Vissheten om att framtiden är långt bort
- Dansa.
Döm om min förvåning när mitt nya favoritämne (eller nja,,, det hade väl inte så mycket att konkurrera med) har blivit Religion. (da da da dooom..)
På högstadiet var det ämnet då jag verkligen fyllde mina anteckningsblock- aldrig målade jag så mycket fina figurer och klotter som på religionskunskapen! Vagt kommer jag ihåg något om fem pelare i Judendomen och ja, där tar det slut.
Min förtjusning för religon kan till viss del bero på att jag har min gotländska mys-lärare i ämnet,( och att vi har så frukostvänliga bänkar i det klassrummmet. )
Idag gick vi igenom människors syn på hela religionbiten och lite etik-och-moral, lightversionen.
"Ja, då har vi sju minuter kvar" säger läraren och börjar skriva på tavlan. "Då vill jag att ni svarar på dessa frågor lite kort och lämnar in med namn på".
Fråga 1: vad tror du på?
Fråga 2: vad händer efter döden?
Fråga 3: Vad är meningen med livet?
Betänketid: 2 minuter och 20 sekunder per fråga.
En baggis, särskilt när det gäller frågor som människor brottats med i minst 10 000 år.
1. Vad tror du på?
Jag tror på en allmänt positiv energi i universum, hur Tomas di Leva-flum det än låter. "Om du verkligen vill något, så kommer hela universum verka för att du ska lyckas" står det i Alkemisten (en bok. Du vet, med pärm och bokstäver i och sånt.) Lite naivt måste jag säga, för alla kan ju inte få som de vill, men på något vis tror jag på det där med balans. Att alla får sin del av tur och godhet, och det är upp till oss själva att förvalta det på bästa sätt.
2. Vad händer efter döden?
Här har jag Ingen som helst aning, och jag känner mig rätt så öppensinnad för vad som komma skall..
Det kanske blir som i Bröderna Lejonhjärta, att vi ser ljuset och körsbärsblommor och söta små farbröder när vi dör. Eller så återföds vi som det universum tycker vi förtjänar (fast, hur vet man vad som är bra att vara? En svamp, exempelvis, borde göra betydligt mindre skada än en människa under en livstid. Dalai Lama och Nelson Mandela kanske vi hittar om några år i Härskogen, reinkarnerade som en Karl Johansvamp och Skivsopp. Värt att begrunda nästa gång du äter champinjoner. Det kan vara före detta Heliga Birgitta som just nu blir en del av ditt magsäcksinnehåll...)
Eventuellt så försvinner allt när man dör. Våra tankar och känslor och minnen förpassas till hjärnbarken till vi äts upp av maskar och de är borta för alltid. Ur en anturvetenskaplig synvinkel - varför inte? Tvek på om någon ändå skulle tycka mina egocentrerade dagisminnen från -94 skulle bara intressanta om de kunde hitta de om ett tag ändå...
Pärleporten är en annan favorit bland svaren, det hade varit så mysigt att få nynna på sången och fundera på att min gamla söndagssklefröken faktiskt hade helt rätt; Han har öppnat pärleporten (förhoppningsvis, om inte...)
Om inte jag hamnar i helvetet. Då är det möjligt att jag får betala för alla brott jag begått. Pennor som stults, böcker ej tillbakalämnade, gröt ej uppäten (gedigen lsista än så länge som ni märker). "jahopp, det blir 23 dagar i skärselden det. Nästa!" Denna version är lite obehaglig så den glömmer jag. Det är så man ska hantera obehagliga ting, glöm glöm.
Visst kan det bli så när man dör- det är tänkbara alternativ. Men mest tror jag på att vi är konstruerade så att vi inte ska kunna förstå det - surt sa räven! När man dör kommer man in i en helt annan dimension, där tid inte finns och rum är en bagatell, där nirvanan flödar omkring som små rosa sniglar mitt uppe i ett nyårsfirande på Bali tillsammans med Tomas Bodström och anna book....
Ursäkta. Men ni förstår poängen. Bortom vår fattningsförmåga. Tror jag.
3. Vad är meningen med livet?'
Meningen med livet är enkelt. Försök uppfylla dina drömmar och ta hand om människor omkring dig på vägen.
Ju mer jag funderade på livsfrågorna (under de sju minutrarna runt tio idag) så insåg jag att det finns en filosofi som stämmer rätt så bra överens med mina förvirrade tankar: Buddhismen.
(En stor fördel är också att det är anses fint att bli tjock och få rosa solbränna, ya know, Buddhawannabe.. lycka!)
Visste ni förresten att en av de få tillhörigheter som buddhistiska munkar får äga är en vattensil? Varför då? Jo, av den enkla anledningen att de måste sila bort mygg ur vattnet, i deras religion är synden att ta ett liv det värsta du kan göra. Och en myggas liv räknas den med, även om myggan är lite kort i rocken.
Orange har alltid varit en färg jag passat i, så varför inte slå slag i saken? Fram med silen, och buddhismen- här kommer jag!
Dagens visa:
Scarborough Fair - Simon & Garfunkel
En av de finaste låtar som någonsin skrivits. Självklart helt objektivt.
jonatan, jag ser ljuset.
over and out.
