Ett slags hej då
De sista veckorna har det hänt något märkligt. Jag är förföljd. Det började som en krypande känsla när jag satt och slöade framför teven eller inte-städade på mitt rum. Någonting förföljer mig och ger mig den där kosntiga känslan då jag inte gör saker jag borde.
Nu har det gått ett steg längre. När jag ser mig i spegeln eller får en glimt av mig själv i ett fönsterglas så är hon där, min förföljare, och ler överlägset.
Vad sa du? Om jag har blivit schizofren? Nej då, inte det minsta, men jag tror att jag har skaffat mig en inneboende, eller rättare sagt två. Låt mig härmed presentera Krav och Pliktkänsla. De har konstig inverkan på mitt liv, måste jag säga. De får mig att sitta och plugga kl 9 en söndagskväll då jag borde sitta och se ännu en kass Wallanderfilm, och de gör att jag ser lite lätt stressad och jagad ut för jämnan. Och det, mina vänner, är inte alls särskilt party.
En annan biverkning de ger mig är att jag har slutat se meningen med att blogga. Jag har skrivit om det jag tycker är viktigt, så varför ta upp mer tid i cyberrymden?
Don't shoot the messenger, jag är också ett offer här. Offer för en grymma verklighet kallad att växa upp. Usch, hatar den.
Förhoppningsvis ger Krav och Pliktkänsla med sig efter den tredje juni. Då, när sommaren står för dörren och det är dags att börja leva i världen istället för i böcker, då kanske jag kommer tillbaka.
Bara för att göra mitt otroligt sentimentala och egocentrerade avsked komplett, så avslutar jag med klassikenas klassiker. Använd i romaner såväl som i skräckfilmer.
Det är inte farväl, utan på återseende.
Dagens visa:
Allt med Oh Jollity.
over and out.
Keep it real
Hinduister tror på karma, att allt man gör antingen förbättrar ens karma eller försämrar den. Ju bättre karma man har när man dör, desto bättre livsform återföds man som. Det bästa man kan bli när man återföds är halvgud och näst efter det kommer människorna. Högsta vinsten att återfödas i en riks tad i ett av världens rikaste och mest jämlika länder. Vilket det är? Dom kallar det Sverige.
Sverige sverige,
älskade vän,
en tiger som skäms,
vad är det som hänt?
Vad som händer här är att vi har det så bra matriellt att vi börjar tänka på andra saker, som blir viktiga. Vi skiter fullständigt i att vi har mat på bordet och en varm säng, och det är helt naturligt att göra så. Screw tacksamheten för ett tag och se verkligheten. Den är överallt. Den är i den ensamma killen i bamba, i dina föräldrars bråk och din egna ångestklump i magen. Jag tror att det finns minst lika många människor som gråter sig till sömns, föraktar sitt liv och önskar sig någon het annanstans överallt i världen. Frihet har vi i överflöd, men vad betyder den friheten? Vad betyder det när man istället är för alltid fast i sina tankar?
Högsta vinsten? My ass.
Om jag ska återfödas, hade jag velat bli något otänkande, som har en klar mål och mening med sitt liv. En myra kanske? Eller bidrottning. Eller en liten liten bladlus på ett rosblad i en pensionärträdgård någonstans utanför Långt Borta. En bladlus känns som om den ligger rätt lågt på karma-stegen, så det är väl bara att sätta igång och synda då, önska mig lycka till.
Dagens visa:
When I'm gone - Eminem
over and out.
Sverige sverige,
älskade vän,
en tiger som skäms,
vad är det som hänt?
Vad som händer här är att vi har det så bra matriellt att vi börjar tänka på andra saker, som blir viktiga. Vi skiter fullständigt i att vi har mat på bordet och en varm säng, och det är helt naturligt att göra så. Screw tacksamheten för ett tag och se verkligheten. Den är överallt. Den är i den ensamma killen i bamba, i dina föräldrars bråk och din egna ångestklump i magen. Jag tror att det finns minst lika många människor som gråter sig till sömns, föraktar sitt liv och önskar sig någon het annanstans överallt i världen. Frihet har vi i överflöd, men vad betyder den friheten? Vad betyder det när man istället är för alltid fast i sina tankar?
Högsta vinsten? My ass.
Om jag ska återfödas, hade jag velat bli något otänkande, som har en klar mål och mening med sitt liv. En myra kanske? Eller bidrottning. Eller en liten liten bladlus på ett rosblad i en pensionärträdgård någonstans utanför Långt Borta. En bladlus känns som om den ligger rätt lågt på karma-stegen, så det är väl bara att sätta igång och synda då, önska mig lycka till.
Dagens visa:
When I'm gone - Eminem
over and out.
Jag tänker - därför är jag (en biverkning)
Visste ni att det finns en hundras som avlats fram för sitt vackra rynkiga ansikte genom århundraden? En bieffekt som man också råkade avla fram var det maniska beteendet att hunden jagar sin egen svans.. utan att sluta!
Man har fått avliva hundar pga detta simpla beteende. Hemskt är vad det är. (Tänk att vara besatt av sin egen rumpa... ueeh. Hellre någon annan kroppsdel, skulle jag säga. Vem vill stirra på sin egen bak 24 7? ) Sedan tänkte jag lite längre. Om hundar kan bli rump-maniska, då kan ju människor det också? Vi människor har utvecklats från de buffelälskande spritt språngande nakna neanderthalarna till en något mer nutida påklädd version, men råkade även vi odla en liten biverkning av allt vårt tänkande och humhummande?
(Nu har vi kommit till en del jag skule vilja kalla:) Flumiflumflumiflum. Ta en liten stund och fundera på allt vackert som människan åstadkommer varje dag, helst på m: målningar, majs, massa IPhone, marmelad. Dessutom ska alla berätta allt de vet om målningarna, majsen, massa IPhoneerna och marmeladen. Resultatet? Slå på tv:n. Massvis med information som bara spys ut i etern och sedan landar i vår hjärna. Det är inte märkligt att man blir lite trött i hjärnan ibland. Biverkningen till all vår grova utveckling blir att vi tänker för mycket!
Vi spenderar all denna tid på att tänka över saker och ting, oavsett hur viktiga de är för vår direkta överlevnad: Stängde jag av strykjärnet, hur mår amanda jensen, varför ska bullar jäsa, är George Cloonyey snygg i gula hotpants, ser min rumpa stor ut i den här, hur många makaroner tappade jag på golvet, varför heter det egentligen makaron...?
Jag vet precis hur det är, för jag är värsta sortens tänkare. Jag kan fastna i tankebanor jag sedan inte kan släppa. Exempel: Varför skriver jag en blogg om hur det är onödigt att tänka så mycket när bloggen just kräver att jag tänker mycket när jag egentligen inte borde tänka alls.
Kanske sitter vi där om 100 år, på våra feta arslen förövrigt, och tänker på att tänka på att tänka på att göra något. Om vi inte aktar oss kanske vi hamnar där. Så fram med alla fördummande medel vi kan komma åt! Tillsammans kan vi stoppa den otäcka tänka-trend som spider sig som pesten genom Sverige i form av mer eller mindre genomtänkta bloggar. Dela ut big brother - femte säsongen, lite hasch och George W Bush till varenda kotte därute ute i stugorna - de blir nutidens bromsmediciner. Fördumma er, innan det är försent! Fördumma er innan vi börjar springa runt runt runt för att jaga vår egna tanke.
Dagens visa:
Arrest me 'til it hurts - The Deportees
over and out.
Man har fått avliva hundar pga detta simpla beteende. Hemskt är vad det är. (Tänk att vara besatt av sin egen rumpa... ueeh. Hellre någon annan kroppsdel, skulle jag säga. Vem vill stirra på sin egen bak 24 7? ) Sedan tänkte jag lite längre. Om hundar kan bli rump-maniska, då kan ju människor det också? Vi människor har utvecklats från de buffelälskande spritt språngande nakna neanderthalarna till en något mer nutida påklädd version, men råkade även vi odla en liten biverkning av allt vårt tänkande och humhummande?
(Nu har vi kommit till en del jag skule vilja kalla:) Flumiflumflumiflum. Ta en liten stund och fundera på allt vackert som människan åstadkommer varje dag, helst på m: målningar, majs, massa IPhone, marmelad. Dessutom ska alla berätta allt de vet om målningarna, majsen, massa IPhoneerna och marmeladen. Resultatet? Slå på tv:n. Massvis med information som bara spys ut i etern och sedan landar i vår hjärna. Det är inte märkligt att man blir lite trött i hjärnan ibland. Biverkningen till all vår grova utveckling blir att vi tänker för mycket!
Vi spenderar all denna tid på att tänka över saker och ting, oavsett hur viktiga de är för vår direkta överlevnad: Stängde jag av strykjärnet, hur mår amanda jensen, varför ska bullar jäsa, är George Cloonyey snygg i gula hotpants, ser min rumpa stor ut i den här, hur många makaroner tappade jag på golvet, varför heter det egentligen makaron...?
Jag vet precis hur det är, för jag är värsta sortens tänkare. Jag kan fastna i tankebanor jag sedan inte kan släppa. Exempel: Varför skriver jag en blogg om hur det är onödigt att tänka så mycket när bloggen just kräver att jag tänker mycket när jag egentligen inte borde tänka alls.
Kanske sitter vi där om 100 år, på våra feta arslen förövrigt, och tänker på att tänka på att tänka på att göra något. Om vi inte aktar oss kanske vi hamnar där. Så fram med alla fördummande medel vi kan komma åt! Tillsammans kan vi stoppa den otäcka tänka-trend som spider sig som pesten genom Sverige i form av mer eller mindre genomtänkta bloggar. Dela ut big brother - femte säsongen, lite hasch och George W Bush till varenda kotte därute ute i stugorna - de blir nutidens bromsmediciner. Fördumma er, innan det är försent! Fördumma er innan vi börjar springa runt runt runt för att jaga vår egna tanke.
Dagens visa:
Arrest me 'til it hurts - The Deportees
over and out.
Du tror du är normal?
Idag vaknade jag och tänkte på en sak. Jag känner mig rätt så normal. Ni kan skratta om ni vill, håna oss. (tio poäng som sätter vilken låt den raden kommer ifrån! Man vinner också min eviga respekt.) Men, jag tänkte att här går jag omkring på jorden som en rätt normal människa. De flesta mäniskor i världen skulle kunna relatera till mig. Trodde jag.
Tänk om ... världen vore en by.
Om världen skulle göras om till en proportionelig by på 100 personer skulle det finnas
- 61 asitar, 14 européer, 8 nordamerikaner, 4 sydamerikaner, 13 afrikaner och 1 från oceanien. Alltså skulle det finnas många fler asiater än resten av världen tillsammans. Jag vet att ni tänker samma sak som jag, hur i hela hälsingland samsas dom?
- 52 stycken skulle vara kvinnor och 48 stycken män. Förmodligen för att kvinnor lever längre och inte bråkar med vapen.
- Av alla människor skulle 33 stycken vara kristna, 18 muslimer, 14 hinduer, 6 buddhister, 13 som tilhörde någon annan religion och 16 stycken skulle stoppa upp religionen i mumindalen.
- 89 personer skulle vara vara heterosexuella och 11 stycken skulle vara bi- eller homosexuella.
- 6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar, och de 6 personerna skulle komma från USA. Innebär ju självklart inte att de 6 rikaste personerna i världen idag är från USA, men att USA är rikaste största landet. Märk väl, de är 8 stycken nordamerikaner totalt (i denna by, haha).
- 47 personer skulle bo i stadsområden. Och ja, Gråbo och Olofstorp räknas helt klart som stadsområden i denna versionen av världen. Allt är relativt. 53 stycken skulle bo långt ut på landet.
- Bara 25 stycken av 100 skulle ha ett kylskåp, en garderob, en säng och tak över huvudet.
- 53 stycken skulle leva på mindre än 2 dollar per dag och av dessa skulle 18 stycken klara sig på hälften så mycket. det betyder att 18 stycken skulle var tvungna att klara sig på en kaffe och en ynka bulle från Copernicus-caféet. Endast det. Varje dag. Inget hus, inga kläder, ingen Iphone, ingen övrig mat. 18 stycken
- Av de vuxna i byn skulle 13 stycken helt sakna förmåga att kunna skriva och läsa och därmed vara totalt beroende av andra människors ärlighet så fort ett papper ska skrivas under.
- 1 person mellan 15 och 45 skulle ha AIDS. Denna skulle också troligtvis tillhöra gruppen som får överleva på en kaffe och en bulle om dagen. Svårt att spara pengar till medicin då, inte sant? Det kostar 20 kronor att vaccinera 5 barn mot Aids. Men när man är smittad ksotar bromsmediciner massor med mera
- 1 skulle ha en akademisk examen
- (Sverige skulle vara 0,13 av en människa... vi får dela på en mäniska med nordenländerna, belgien och holland.)
Om jag verkligen ville känna mig normal, skulle jag vara asiat. Jag skulle vara kvinna och vara 32 år gammal. Då skulle jag ha levat hälften av mitt liv, 64 år är medellivslängden i världen. (Hade jag bott i Swasiland, hade jag i genomsnitt bara blivit just 33 år gammal. men, man slipper 40-årskrisen.) Jag hade förmodligen haft tak vöer huvudet och lite kläder, men inte mer. NÅgot så simpelt som garderob, kylskåp och pengar i pånbanken är lyxerier för mer än hälften av jordens befolkning. Och vad ska jag med garderob till ute på landet? För det är där man hänger om man är normal, allt annat frångår normen. Det är lika troligt att jag har AIDS soma tt jag skaffar mig en akademisk examen (nnågra år på högskola).
Känns en 32-årig kinesisk bondkvinna med mat på bordet, men inte mycket mer, som någon som representerar din bild av världen? Det är så det ser ut idag. Rättvist?
Dagens visa:
Everybody here wants you - Jeff Buckley
over and out.
As time goes by...
Jag ger upp. officiellt. Eller iallafall för stunden.
Idag har jag inte ägnat en tanke åt existensiella frågor, livskriser, kostiga små historier eller skolan. Jag har prövat på livet som hemmafru. Fast om man ska vara ärlig så blir det väl hemmafru utan en man, (Russinen ur kakan eller kakan ur russinet? Mja, beror väl på om man gillar russin...)
Jag gick upp okristligt tidigt (cirkus 8), såg genom springan som brukade vara två ögon och ett hyfsat normalt synfält att det hällregnade ute. Ni vet, sådär så att det studsar upp igen från marken och man blir blöt underifrån också. (Djävulskt genialt regn faktiskt)
Bestämde mig för att idag har jag ingensomhelst lust att lära mig om svenska kungar med mindervärdeskomplex som tar över tyskland för att kompensera för detta. Kompensrar för vad kan man undra.. Jag hade heller ingen lust att ta reda på vilka aminosyror jag består av. (Gillar inte tanken på att det som är jag och mina tankar går att skriva ner i form av bokstäver, streck som bildar molekyler som så småningom blir jag.) Men sådana djupsinniga tankar gav jag blanka katten i idag, så därför fick soffa gå före skolbänk.
Jag slötittade på topmodel, somnade till. Misstänker att det gick in i mitt undermedvetna, vilket skulle förklara några av följande hanlingar:
¤ Jag ställde mig och bakade. Inte vanlig kladdkaka - o nej. Annas egna kladdkaka. Anna är också medlem på matklubben.se , precis som jag (haha). Så där vispade jag ägg och siktade kakao och kände mig väldigt kvinna-i-köket. Nåväl, kakan blir klar.. och smakar precis som alla andra kladdkakor, som tar en tiondel så lång tid att göra. jahopp.
¤ Jag äter nyss bakta kaka och ser på sex and the city utan minsta ironiska tanke om deras liv. Tänk vad mysigt man hade det typ 2002, med ormskinn och hängslebyxen. Eller, Carrie hade det aif väldigt mysigt.
¤ Jag bestämmer mig självkalrt för att sy kuddfodral! Kpte kuddar och tyg på Ikea (in my heart, hehe) för ett tag sen och kände att det var dags att ta fram syslöjds-annika. Resultaten belv förskräckligt fula och snea. Unika är ett annat ord.
¤ Morgon blir förmiddag blir eftermiddag och jag kände att det dags att använda all min kakenergi. Castade mig in i min babyblå cabriolet och med matchande träningskläder (vitt juicy-ställ) och den perfekta hästsvansen blåsande i den friska varma fläkten cruisade jag ner till mitt gym, precis vid Newport Beach. Gled in där, flörtade ltie med den snygge receptarien, hälsade på mina 24 närmaste hemmafruvänner och började sedan 2 timmars seriös rumpträning.
¤ Efter den vackra drömmen hemma i soffan tog jag mig faktiskt ner och tränade. I rosa byxor, gammal grå tröja och frisyren gud glömde. Flörtade inte med tanten i receptionen och tyckte det kändes smått opassande att börja skvallra med 60+kvinnorna jag såg på träningen. Ki Balans hette dagens första pass. Det är som en blandning mellan yoga, afrikansk dans och gymnastikträningen man hade på dagis. I halvmörker gjorde jag och ett par kvinnor i mogen ålder solhälsningen för fulla muggor, och somnade sedan på yogamattann under avslappningen.
¤ Avslutade mitt träningsäventyr med ett Aerobicspass. Hur kul som helst var det. Man kan tro att det skulle kännas dumt att hoppa omkring till "best of guitar hero"- låtar men icke sa nicke! Jag och mannen i mogen ålder hopsade, spelade luftgitarr och shakade our booties för allt vad vi var värda. vilket var en hel del för dagen, ska jag säga dig.
¤ Nöjd med mig själv gick jag hem och åt tårta som pappsen köpt. (I min hemmafru-hjärna var det självkalrt min rike snubbe som inhandlat tårtan.) och avslutar nu med skönhetssömn och gelegrejer för ögonen. på riktigt.
Vi lever hela tiden, visste ni det? alltid - as time goes by.
Kalle och Gullan ligger vid ett träd och tittar upp mot himlen.
Gullan: "Kalle , vad är meningen med livet egentligen?"
Kalle: "Jag tror att meningen med livet är en cabriolet och en sjö. När det är fint väder blir man glad, för då kan man åka ut och cruisa runt i sin cab. När det regnar så blir man glad, för då får man nytt vatten till sin sjö."
Dagens visa:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
over and out.
Idag har jag inte ägnat en tanke åt existensiella frågor, livskriser, kostiga små historier eller skolan. Jag har prövat på livet som hemmafru. Fast om man ska vara ärlig så blir det väl hemmafru utan en man, (Russinen ur kakan eller kakan ur russinet? Mja, beror väl på om man gillar russin...)
Jag gick upp okristligt tidigt (cirkus 8), såg genom springan som brukade vara två ögon och ett hyfsat normalt synfält att det hällregnade ute. Ni vet, sådär så att det studsar upp igen från marken och man blir blöt underifrån också. (Djävulskt genialt regn faktiskt)
Bestämde mig för att idag har jag ingensomhelst lust att lära mig om svenska kungar med mindervärdeskomplex som tar över tyskland för att kompensera för detta. Kompensrar för vad kan man undra.. Jag hade heller ingen lust att ta reda på vilka aminosyror jag består av. (Gillar inte tanken på att det som är jag och mina tankar går att skriva ner i form av bokstäver, streck som bildar molekyler som så småningom blir jag.) Men sådana djupsinniga tankar gav jag blanka katten i idag, så därför fick soffa gå före skolbänk.
Jag slötittade på topmodel, somnade till. Misstänker att det gick in i mitt undermedvetna, vilket skulle förklara några av följande hanlingar:
¤ Jag ställde mig och bakade. Inte vanlig kladdkaka - o nej. Annas egna kladdkaka. Anna är också medlem på matklubben.se , precis som jag (haha). Så där vispade jag ägg och siktade kakao och kände mig väldigt kvinna-i-köket. Nåväl, kakan blir klar.. och smakar precis som alla andra kladdkakor, som tar en tiondel så lång tid att göra. jahopp.
¤ Jag äter nyss bakta kaka och ser på sex and the city utan minsta ironiska tanke om deras liv. Tänk vad mysigt man hade det typ 2002, med ormskinn och hängslebyxen. Eller, Carrie hade det aif väldigt mysigt.
¤ Jag bestämmer mig självkalrt för att sy kuddfodral! Kpte kuddar och tyg på Ikea (in my heart, hehe) för ett tag sen och kände att det var dags att ta fram syslöjds-annika. Resultaten belv förskräckligt fula och snea. Unika är ett annat ord.
¤ Morgon blir förmiddag blir eftermiddag och jag kände att det dags att använda all min kakenergi. Castade mig in i min babyblå cabriolet och med matchande träningskläder (vitt juicy-ställ) och den perfekta hästsvansen blåsande i den friska varma fläkten cruisade jag ner till mitt gym, precis vid Newport Beach. Gled in där, flörtade ltie med den snygge receptarien, hälsade på mina 24 närmaste hemmafruvänner och började sedan 2 timmars seriös rumpträning.
¤ Efter den vackra drömmen hemma i soffan tog jag mig faktiskt ner och tränade. I rosa byxor, gammal grå tröja och frisyren gud glömde. Flörtade inte med tanten i receptionen och tyckte det kändes smått opassande att börja skvallra med 60+kvinnorna jag såg på träningen. Ki Balans hette dagens första pass. Det är som en blandning mellan yoga, afrikansk dans och gymnastikträningen man hade på dagis. I halvmörker gjorde jag och ett par kvinnor i mogen ålder solhälsningen för fulla muggor, och somnade sedan på yogamattann under avslappningen.
¤ Avslutade mitt träningsäventyr med ett Aerobicspass. Hur kul som helst var det. Man kan tro att det skulle kännas dumt att hoppa omkring till "best of guitar hero"- låtar men icke sa nicke! Jag och mannen i mogen ålder hopsade, spelade luftgitarr och shakade our booties för allt vad vi var värda. vilket var en hel del för dagen, ska jag säga dig.
¤ Nöjd med mig själv gick jag hem och åt tårta som pappsen köpt. (I min hemmafru-hjärna var det självkalrt min rike snubbe som inhandlat tårtan.) och avslutar nu med skönhetssömn och gelegrejer för ögonen. på riktigt.
Vi lever hela tiden, visste ni det? alltid - as time goes by.
Kalle och Gullan ligger vid ett träd och tittar upp mot himlen.
Gullan: "Kalle , vad är meningen med livet egentligen?"
Kalle: "Jag tror att meningen med livet är en cabriolet och en sjö. När det är fint väder blir man glad, för då kan man åka ut och cruisa runt i sin cab. När det regnar så blir man glad, för då får man nytt vatten till sin sjö."
Dagens visa:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
over and out.
Dodging bullits
Idag hände det igen. Jag vaknade och andades frisk och klar luft. Under natten hade inte huset tagit eld pga plattången på högsta värme och lågorna hade inte spritt sig från plattång till väggar, golv och tak. Jag klev upp ur sängen och förundrades över att golvet var så rent och fritt från nålar, nycklar, legobitar och andra otrevliga saker att trampa på.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Efter denna lovande start på morgonen gick jag ner i köket, och kokade vatten på vattenkokaren. Jag spritte till av glädje då vattenkokaren faktiskt inte snedtände (eller hur man förklarar sånt därnt elektriskt.. kortslöt?), gav mig 10 000 volt genom kroppen, ödelade sedan hela lerum genom att kortsluta vattenpalatset så alla drunknade och på vägen råka dränka henrik ripa och hans sju små ledamöter. Jag flinade för mig själv, ibland har man verkligen tur!
På vägen till skolan så undvek jag turligt nog att köra in i betongpelarna som hade inneburit ett par veckor på sjukhus med spräckt mjälte, och när jag låste cykeln klämde jag inte ens fingrarna vid andra leden! Mitt under första lektionen i historia slog det mig: Jag hade ännu inte blivit attackerad av jordgetingar idag, och inte en enda gång var det någon som hade försökt råna mig på skolböcker och miniräknare denna halvmolnliga torsdag. Fortsättningen blev bara bättre och bättre och nådde sin höjdpunkt då jag i Granen-caféet inte hällde ut kaffet över några byggar-gangsters och mina vänner råkade inte sätta suddigummit (på änden av blyertspennan) i halsen under sista delen av svenskan!
14.45 trängde jag mig på den smockfulla bussen som skulle föra mig till lerums utkanter, och mycket lättad klev jag av bussen. Ingen hade hoppat på, endast iklädd ett lakan med mimmi pigg-tryck, skrikit For Frodo! och handlöst kastat sig med matkniven före ner bland mig och alla gråbobarnen. När jag kom in i stallet så var hästarna fortfarnde fromma djur som inte sparkade mig som svenska flaggan och jag blev varken nyst, äten eller fisen på. Ett vardagligt Halleluja-moment, kan man säga. Ridning, steg ett, och jag är redan fantastiskt grym. Vilken tur att mamma inte råkade tappa mig i golvet och förstört min koordinationsförmåga!
Nu sitter jag och skriver i min älskade 140-säng som fortfarande håller, fnittrande för mig själv övar att datorn ännu lever och inte råkat hacka mig in på FBI's hemliga databas och gjort mig till landsförrädare och dödsdömd.
Är inte livet rätt så fantastiskt (eller för att citera "Dude, where's my car?"): Sweet, dude!
Vet ni vad? Vi vinner stjärnvinst varje dag (4 kg kexchoklad, maffigt gosedjur eller en micro) utan att ens uppskatta det. Det finns så många miljoner berättelser om människor som säger "om ändå inte just jag blivit rånad/fått cancer/befunnit mig i world trade center". Men det är försvinnande få som på riktigt uppskattar att de sluppit all den skiten.
sea breeze at sunrise - catching the moment
Dagens visa:
Så länge skutan kan gå - Evert Taube
over and out.
Kärleksshopping
Vi är lurade. Någonstans under Upplysningen glömde man att ifrågasätta en av samhällets och världens stora samtalsämne - själva kärnan för mäskligheten. Det finns ständigt runt omkring oss: på bussen, i musiken, i filmer, förhoppnignsvis i ditt hem, i skolan, i böcker, flitigt i dagrömmeri och ständigt i vårt undermedvetna (och nu pratar jag inte om melodifestivalen, utan om): Kärleken.
Back to basics: Vad är kärlek? Ärligt talat - det borde ju gå att snacka om det på ett sunt plan utan att dra klichéer och bli alldeles sentimental. Vad är det?
Är det bara ett kemiskt ämne som gör att vi känner oss dragna till en partner, parar oss och får oss att tycka om varandra tillräckligt länge för att barnet ska födas och påbörja sitt liv, ca 1,5 år? .Längre än så kan man inte ha förälskelsehormoner i kroppen har vetenskapen bevisat, men människor håller ju ihop längre tid än så, så vad handlar det om? Varför?
Ett populärt svar på frågan vad kärlek är är: "Åh, det är när han har städat hemma / lagt en hjärtformad ärta på kudden / när man vill leva hela livet tillsammans med någon/ när man tycker om samma ost osvosv"
Hey, det där är inget svar på frågan! De där ofantligt irriterande svaren är vad kärleken får för konsekvenser för de som bär på smittan.
Om man ser på det rent vetenskapligt: Det finns inga faktiska bevis för att kärleken existerar, mer än följderna.
Men okej, om jag släpper på cynismen ett litet tag, och medger att det faktiskt finns sådant som att människor tycker väldigtr mycket om varandra. Det är också väldigt irriterande.
Det som bordde vara det finaste på jorden har blivit kommersiellt och nästan ett krav för att du ska kunna stoltsera med ditt liv som lyckligt.
Överallt finns de - de kära paren. Det är så man kan spy. För det gör att alla andra andra också måste söka den, och helt plötsligt har "jag älskar sig" förlorat sin innebörd. Jag tror visserligen itne att det finns en viss gräns för hur många man kan älska, men att lättvindigt slänga ur sig de tre må orden till ens 50 närmaste vänner på bilddagboken är en aning förhastat. De har blivit inflation i "jag älskar dig". För, trots vad jag skrev innan om kärleken vara eller icke vara, så tror jag att ibland så hittar man en annan människa som man passar ofantligt bra ihop med.
Det är som att hitta de perfekta jeansen. Man har givetvis haft andra jeans som man tyckt om. Ett par som fått låren att minska två storlekar, och en annan som lyft upp rumpan som om den inte löd under gravitationskraften. "Jag älskar dom!" slänger man ur sig i provrummet, men efter ett par veckor har Jeansen bara blivit ännu ett plagg att fylla garderoben med. Vissa lever hela livet på detta vis - de hittar de rätta jeansen för stunden.
Andra hittar faktiskt Jeansen. De jeansen som gör att man tycker att man blir en bättre människa i dem. De som man använder tills det bara är trådar kvar av dem, och sedan har dem som älsklingspyjamasbyxor.
Jag vill verkligen att kärlek ska vara logiskt och förutsägbart - det hade passat min natuvetenskapliga hjärna mycet bättre, men tyvrr så är det väldigtsvårt att prata och skriva om något så individuellt.
Etfersom jag är jag, kommer här ännu ett älskat filmcitat fårn filmen: Sex lektioner i kärlek
Talking about love is like dancing about architecture
så jag slutar med det, och slänger in en fin text istället.. Storyn är inte påhittad av mig, men det är min version av den.
Tidlös
Det var en stjärnklar kväll och parken badade i silvervitt månljus. Ett par kom strosande längs med kanten på den lilla sjön. Mellan dem rådde hemtrevlig tystnad, och då och då såg de på varann och log åt något bara de förstod. Han såg månljuset reflekteras i hennes ljusa hår och kom på sig själv med att le fåraktigt. De vek av från stigen och började gå ut längs den smala stenpiren ut i sjön.
"Å, jag önskar att jag fick ha dig för mig själv jämt!" klagade han plötsigt och såg på henne med låtsad förargelse.
Hon skrattade och slängde åt honom en slängkyss
"Ja, visst är det förfärligt utan mig" sa hon leende.
Han tog hennes hand och hon kramade lätt tillbaka. Han blev plötsligt allvarlig. Stannade till och vände sig mot henne.
"Jag menar allvar" sa han" jag lever bara de stunder jag får vara med dig, vilket är alltför sällan."
Hon såg på honom, på hans ärliga uppsyn och hans vackra händer som höll i hennes.
" Du vet att jag känner likadant" sa hon och slog ner blicken "men du vet också hur stränga de är där hemma. Jag måste vara hemma klockan tio."
Han suckade och visste att hon hade rätt.
"Du ska veta", sa han och nu var det hans tur att slå ner blicken "att jag aldrig känt såhär för någon innan.. Du är det finaste jag vet".
Han kände hennes armar omkring sig och kramade henne tätt intill sig. På det sättet stod de tillsammans en liten stund och betraktade det mörka vattnet och ringarna på vattnet som bildades då små vågor slog mot piren. Tiden verkade inte relevant, i denna nya värld där endast de två existerade. Men alltför snabbt pockade verkligheten på igen.
"Klockan är mycket" Han såg på klockan "Snart tio. Vi borde gå tillbaka."
Hon nickade modtulet.
"Vi se imorgon också" Hon log, "och jag kan knappt vänta."
De log ännu en gång mot varandra, slagna av den närhet de kände. Sådan ovanlig samhörighet. De gick in mot stranden och vidare i parken. De flätade ihop sina händer, såg på varandra en sista gång för ikväll, och gick långsamt tillbaka till ålderdomshemmet...
Slut
Dagens visa:
Amerika - Bo kasper Orkeser / Simon &Garfunkel
over and out.
Att vara eller att icke vara
Det var en gång, tänkte hon för sig själv medan hon betraktade det tomma intet mitt i skogen. Dagen till ära hade skogen klätt i sig höstmodet, detta år var det paisleymönstrade blad i lila skiftningar.
Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.
Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.
Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)
Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening. Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan: "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.
3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?
Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop. Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.
I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.
Eller?
Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay
over and out.
Vad gör man inte för att passa in? tänkte eken medan den käkade plommon efter plommon (från det smått förargade grannträdet) för att få rätt nyans på bladen. Skymningen var påväg och denna tid på dygnet var ljuset precis i nyansen mellan existerande och ickeexisterande. Tiden då man ser sig över axeln och upptäcker alla små älvor och tomtar dansa precis utanför synfältet. En kylig vind drog genom alla ekarna i ekskogen (för det blir lätt en ekskog när skogen är fylld av just ekar) och rörde om i den annars så stilla septemberkvällen.
Det var en gång men nu var den borta, tänkte hon vidare. Gången som alltid varit hade plötsligt upphört med detta. Den hade insett sitt egenvärde och fria vilja (som alla ting egentligen äger - för det mesta utan att veta om det) och gången hade snabbt och lustigt sagt upp sig från sin plats och hoppat på ett sista minuten-flyg till Västindiens gnistrande vita stränder.
Istället för den sandade gången fanns där istället en Pop Art-konstruktion av Expressens löpsedel från gårdagen. "Smalaste samhällarna i din kommun- vi har hela listan". Det är märkligt, funderade hon, hur snabbt expressen är där när inget egentligen har hänt? Löpsedelns sträva yta fungerade finfint som en abrovinch (helst med silvertejp) och smälte förvånansvärt bra in i den nu halvdunkla höstskymningen där solens sista strålar kysste trädtopparna ett sista farväl för dagen. Vid ena sidan att pappersstycket hade ett gäng dadelbärare flyttat in. Dadelbärare är nästan helt (men inte riktigt) ett fungerande djur. De saknar fortfarande förmågan att tänka dystra tankar och flyter således omkring i ett konstant lyckligt tillstånd menar de spelar fia med knuff och hoppar runt i sin tilltänkta jacuzzi. När hon betraktade den lilla lustiga scenen slog det henne hur verkligheten verkligen hade hittat sin mening här. All energi flödade av blåbärspaj, nya jeans och ett nytt avsnitt av that 70's show, det flödade glädje. (Wo-oh-oh!)
Ovanför, i eken på plommondiet, satt flygekorren Runar och filosoferade över livets mening. Eller, egentligen funderade han över vilken lucky bastard han var, för livets mening hade Runar redan hittat, det gjorde han förra torsdagen. Och ännu mer egentligen satt han och myste över hur lycklig han var, och hur han inte skulle dela med sig av sin upptäckt, för runar var en snål och snikig flygekorre när allt kom omkring. Runar satt också och mediterade över frågan: "Om du möter någon på gatan som nått sanningen får du varken gå förbi honom under tystnad eller tala. Hur skall du då göra?" Den zenbuddhistiske snikige och narcissistiske flygekorren Runar dängde huvudet i stammen och log. Nöjd med svaret som poppade upp kastade han sig iväg från plommoneken till en annan, lite större ek, som inte led av andra gradens åldersnöja och utseendefixering.
3 meter nedanför hade dadelbärarfamiljen kommit in ett skönt martha stewart-flow och de virkade bord och täljde soppa med hjärtans lust. EFter att ha piffat upp skogen några centimeter, så började de sin segerdans runt löpsedeln till tonerna av Paint it Black. Centimeter för centimeter tog de sig framåt över den tryckta löpsedelns sträva yta och trots att de dansade i en ring så föflyttade de sig hela tiden längre framåt - är inte det märkligt så säg?
Utanför spritte ett hjärta till och gjorde en saltomotal-loop. Äntligen har våren kommit! skrek hon lyckligt och snurrade runt runt medan hennes klänning gjord på gårdagens bekymmer inte riktigt hängde med. Skrattet blev till en rad av solkatter som jamande jagade stackars Runar längre in i ekens täta pride-färgade lövverk.
I hennes huvud hade Våren precis gjort entré och den hade med sig Guitar Hero och en påse Bilar. De satte sig och spelade och åt godis och tyckte att livet var helt tjofaderittanhärligt i allmänhet. Att hösten stod på tröskeln och i bästa Carin Schannong-stil hytte med näven åt dem och sa åt dem att ta sitt förnuft till fånga, det fnittrade de bara åt. Det finns ingen som kan nå oss, sa de, inte här. Ingen kan ta ifrån oss vår fantasi.
Eller?
Dagens visa:
Death And All His Friends - Coldplay
over and out.
Ögongodis
Carina Berg - jepp.
Babben Larsson - nejeh.
James McAvoy- yesthanks.
Fredrik Reinfeldt - pff.
Jag har aldrig träffat eller ens sett någon av dessa personer på riktigt, och ändå är jag så stensäker på att jag hellre vill ha James McAvoy (googla, pojkar och flickor, googla) inslagen i rosa papper på min födelsedag än Fredde. Varför?
Veckans heta ämne: Skönhet.
Skönhet - smaka på ordet. Bolla runt det ett tag, gurgla och svälj ner det med lite mjölk.
Skönhet, vad betyder det egentligen? Vad är det som har bestämt att jag föredrar en rak näsa framför en med, ska vi säga, karaktär. Varför anses det snyggare att vara lång (för killar främst) än att vara kort?
Varför tycker jag att en riktigt gosig munktröja på en kille är så många tusen gånger hetare än kostym och skjorta?
Det hela är egentligen märkligt. Hur några annorlunda vinklar i ansiktet kan flytta en människa från jag-vill-ha-dig-24-7-facket till jag-ser-hellre-på-kassa-vänner-avsnitt-än-på-dig-facket.
I tisdags passade jag på att fråga den coola vikarie kemi-tanten varför människor på jorden dessutom verkar dras till olika saker. I en stam i Afrika vinner man flickornas hjärtan i direkt proportion till hur mycket underhudsfett man har. Skickar vi ner Göran P så kommer han nog aldrig hem igen... (I den stammen vinner man också respekt på att hoppa bungyjump, med en stel lian... men det är en helt annan historia. I sverige vinner man visserligen respekt från vissa av att köra runt runt med en moppe utanför en mack hela nätterna.. men det är också en annan historia)
I Asien har man i alla tider hållit mycket hårt på sin bild av skönhet. Där snörades fötterna ihop på alla flickor så att de inte blev längre än typ storlek 30. (Och tack Gud, för att vi inte gör det i Sverige nu! Mina 40-fötter hade aldrig förlåtit mig..!)
Grace och kvinnlig skönhet i form av långt uppsatt hår och vit hud var det guldskimrande idealet.
Men nu, nu ändras deras idealbild. Nu ska det västerländska idealet efterföljas, och vilka metoder många unga asiatiskor tar till är extremt. Benoperationer där man lägger in extra benvävnad för att bli längre - en smärtsam och låångsam process. Upp till ett år tar det att läka (vilket är lite ironiskt, för om man inte rör sig på ett år blir man väl tjock istället...? Men det är väl också ganska västerländskt.) Flickor opererar ögonen för att få bort det typiskt asiatiska hudvecket och därmed se mer amerikanskeuropeeiska ut...
Och jag kan inte bli annat än sorgsen. Jag tycker att bland det vackraste som finns är en riktig vacker asiat. Hon kan bli vacker på ett helt annat sätt än vi kan. Någon som skulle tacka nej till Lucy Liu? Någon?
Självklart finns det någon, någon som tycker att Lucy Liu inte är mycket att hänga i julgranen men som inte kan sluta tänka på Lotta Bromé i en lackklänning och tomtemössa. Mina damer och herrar, här kommer det hatade citatet: Smaken är som baken - delad.
Och det är banne mig sant! Om vi ser oss omkring, människor dras till varandra av de mest varierande anledningar. Så trots alla ideal som vi försöker följa är det ändå ofta våra säregenheter som gör att vi uppmärksammas och blir en del av ett par. Jag vet en flicka som totaldissar killen om han har fula skor, medan en annans högsta prioritering är att pojken i fråga har mjuka öron.
Tough shit, right? Hur mycket vi än försöker bli det ideal som alla älskar, så är det våra saker som gör oss unika folk faller för. (Bla bla bla Kliché efter kliché radas upp, ni märker det va? Ursäkta, men för en gångs skull så håller jag verkligen med klichéerna)
"Men insiiidan då? Man faller ju för vem personen äääär och inte hur den ser ut". Detta sägs ofta av en tjej som matchar en änglalik uppsyn med jordens snyggaste kille i handen.
Jomenvisst, jag skulle kunna dra min politiska korrekthet ett snäpp längre och ta diskussionen om vad som är viktigast, utsida vs insida, men då tror jag att även jag skull få kväljningar och känna mig kvävd av allt gulligull jag-säger-precis-vad-man-borde-shit. Visst kan en fantastisk insida få oss att överge alla våra föreställningar om snyggt, o ja, men jag kände för att vara sådär ytlig ett tag. Okej? snälla?
Nu snackar vi utsida. Hård, kall, men ibland ack så fager.
Kanske är våra hjärnor programmerade att falla för det som är mest lämpat ur överlevnadssynpunkt (evolutionsteorin osv osv), men att det någonstans på vägen mellan Lucy (apmänniskan) och Lucy (assnygga asiaten) blev lite snedvridet.
Hela min hjärnbark skickar starka signaler att munktröjor is teh shit, men den har glömt bort varför.
För all del, det kanske fortfarande finns en mening. En munkjackas luva är ju ypperligt praktiskt att värma och bära omkring nyfödda barn i till exempel, och Johnny Depps långa hår gör ju att han kan kamouflera sig fantastiskt bra bland mc-gäng. En mycket nyttig egenskap för att överleva i USA, må jag säga.
Så vad vi tycker är ubersnyggt är enbart baserat på hur praktiskt det är? Nää, jag tror ändå inte det. På något vis har t o m jag svårt att hitta en överlevnadsfördel med mjuka öron... (men fyll gärna i om ni kommer på något!)
Tänk om det är så att vi bara har fått för oss att någonting är snyggt. Precis som alla på 80-talet fick för sig att stringbody matchat med blå mascara och pudelfriss var snyggt, så kan väl alla de senaste 2000 åren ha fått fel snygghetsideal. Tänk, om vi vaknar en dag och bara känner en oemotståndlig lust att se på riksdagsdebatten enbart för att bevittna hur Lars Leijonborg drar handen genom sitt silversprängda hår och ser oss djupt i ögonen med sina något sneda ögon...
Men på riktigt, lek med tanken. (alltså lek på riktigt) Släpp alla förutfattade meningar du har om vad som är snyggt, och försök att se människor som om alla gick omkring som Mr Universum. Om man säger till sig själv att något är snyggt tillräckligt länge- då blir det också på det viset. Faktum.
Men, medan vi förändrar hela världens bild av skönhet så ta tillfället i akt att på bussen, i stan och i skolorna spana in allt ögongodis som vandrar omkring därute. Människor man uppskattar för att det är godis för ögonen att enbart se på dem.
(I just can't help myself, James. Har jag nämnt att grön sammetsjacka är den nya munkjackan för min del?)
Dagens visa:
I got high - Afroman
over and out.
Babben Larsson - nejeh.
James McAvoy- yesthanks.
Fredrik Reinfeldt - pff.
Jag har aldrig träffat eller ens sett någon av dessa personer på riktigt, och ändå är jag så stensäker på att jag hellre vill ha James McAvoy (googla, pojkar och flickor, googla) inslagen i rosa papper på min födelsedag än Fredde. Varför?
Veckans heta ämne: Skönhet.
Skönhet - smaka på ordet. Bolla runt det ett tag, gurgla och svälj ner det med lite mjölk.
Skönhet, vad betyder det egentligen? Vad är det som har bestämt att jag föredrar en rak näsa framför en med, ska vi säga, karaktär. Varför anses det snyggare att vara lång (för killar främst) än att vara kort?
Varför tycker jag att en riktigt gosig munktröja på en kille är så många tusen gånger hetare än kostym och skjorta?
Det hela är egentligen märkligt. Hur några annorlunda vinklar i ansiktet kan flytta en människa från jag-vill-ha-dig-24-7-facket till jag-ser-hellre-på-kassa-vänner-avsnitt-än-på-dig-facket.
I tisdags passade jag på att fråga den coola vikarie kemi-tanten varför människor på jorden dessutom verkar dras till olika saker. I en stam i Afrika vinner man flickornas hjärtan i direkt proportion till hur mycket underhudsfett man har. Skickar vi ner Göran P så kommer han nog aldrig hem igen... (I den stammen vinner man också respekt på att hoppa bungyjump, med en stel lian... men det är en helt annan historia. I sverige vinner man visserligen respekt från vissa av att köra runt runt med en moppe utanför en mack hela nätterna.. men det är också en annan historia)
I Asien har man i alla tider hållit mycket hårt på sin bild av skönhet. Där snörades fötterna ihop på alla flickor så att de inte blev längre än typ storlek 30. (Och tack Gud, för att vi inte gör det i Sverige nu! Mina 40-fötter hade aldrig förlåtit mig..!)
Grace och kvinnlig skönhet i form av långt uppsatt hår och vit hud var det guldskimrande idealet.
Men nu, nu ändras deras idealbild. Nu ska det västerländska idealet efterföljas, och vilka metoder många unga asiatiskor tar till är extremt. Benoperationer där man lägger in extra benvävnad för att bli längre - en smärtsam och låångsam process. Upp till ett år tar det att läka (vilket är lite ironiskt, för om man inte rör sig på ett år blir man väl tjock istället...? Men det är väl också ganska västerländskt.) Flickor opererar ögonen för att få bort det typiskt asiatiska hudvecket och därmed se mer amerikanskeuropeeiska ut...
Och jag kan inte bli annat än sorgsen. Jag tycker att bland det vackraste som finns är en riktig vacker asiat. Hon kan bli vacker på ett helt annat sätt än vi kan. Någon som skulle tacka nej till Lucy Liu? Någon?
Självklart finns det någon, någon som tycker att Lucy Liu inte är mycket att hänga i julgranen men som inte kan sluta tänka på Lotta Bromé i en lackklänning och tomtemössa. Mina damer och herrar, här kommer det hatade citatet: Smaken är som baken - delad.
Och det är banne mig sant! Om vi ser oss omkring, människor dras till varandra av de mest varierande anledningar. Så trots alla ideal som vi försöker följa är det ändå ofta våra säregenheter som gör att vi uppmärksammas och blir en del av ett par. Jag vet en flicka som totaldissar killen om han har fula skor, medan en annans högsta prioritering är att pojken i fråga har mjuka öron.
Tough shit, right? Hur mycket vi än försöker bli det ideal som alla älskar, så är det våra saker som gör oss unika folk faller för. (Bla bla bla Kliché efter kliché radas upp, ni märker det va? Ursäkta, men för en gångs skull så håller jag verkligen med klichéerna)
"Men insiiidan då? Man faller ju för vem personen äääär och inte hur den ser ut". Detta sägs ofta av en tjej som matchar en änglalik uppsyn med jordens snyggaste kille i handen.
Jomenvisst, jag skulle kunna dra min politiska korrekthet ett snäpp längre och ta diskussionen om vad som är viktigast, utsida vs insida, men då tror jag att även jag skull få kväljningar och känna mig kvävd av allt gulligull jag-säger-precis-vad-man-borde-shit. Visst kan en fantastisk insida få oss att överge alla våra föreställningar om snyggt, o ja, men jag kände för att vara sådär ytlig ett tag. Okej? snälla?
Nu snackar vi utsida. Hård, kall, men ibland ack så fager.
Kanske är våra hjärnor programmerade att falla för det som är mest lämpat ur överlevnadssynpunkt (evolutionsteorin osv osv), men att det någonstans på vägen mellan Lucy (apmänniskan) och Lucy (assnygga asiaten) blev lite snedvridet.
Hela min hjärnbark skickar starka signaler att munktröjor is teh shit, men den har glömt bort varför.
För all del, det kanske fortfarande finns en mening. En munkjackas luva är ju ypperligt praktiskt att värma och bära omkring nyfödda barn i till exempel, och Johnny Depps långa hår gör ju att han kan kamouflera sig fantastiskt bra bland mc-gäng. En mycket nyttig egenskap för att överleva i USA, må jag säga.
Så vad vi tycker är ubersnyggt är enbart baserat på hur praktiskt det är? Nää, jag tror ändå inte det. På något vis har t o m jag svårt att hitta en överlevnadsfördel med mjuka öron... (men fyll gärna i om ni kommer på något!)
Tänk om det är så att vi bara har fått för oss att någonting är snyggt. Precis som alla på 80-talet fick för sig att stringbody matchat med blå mascara och pudelfriss var snyggt, så kan väl alla de senaste 2000 åren ha fått fel snygghetsideal. Tänk, om vi vaknar en dag och bara känner en oemotståndlig lust att se på riksdagsdebatten enbart för att bevittna hur Lars Leijonborg drar handen genom sitt silversprängda hår och ser oss djupt i ögonen med sina något sneda ögon...
Men på riktigt, lek med tanken. (alltså lek på riktigt) Släpp alla förutfattade meningar du har om vad som är snyggt, och försök att se människor som om alla gick omkring som Mr Universum. Om man säger till sig själv att något är snyggt tillräckligt länge- då blir det också på det viset. Faktum.
Men, medan vi förändrar hela världens bild av skönhet så ta tillfället i akt att på bussen, i stan och i skolorna spana in allt ögongodis som vandrar omkring därute. Människor man uppskattar för att det är godis för ögonen att enbart se på dem.
(I just can't help myself, James. Har jag nämnt att grön sammetsjacka är den nya munkjackan för min del?)
Dagens visa:
I got high - Afroman
over and out.
Ärligt talat!
Nu tänker jag bli förbannad. Riktigt jäkla pissförbannad. Ni vet, sådär så att det ångar ur ögonen och jag ser bara röda skynken framför mig.
Källan till aggretionen? ja, det är inte småpotatis inte, jag är nämligen arg på hela världen. Mest är jag arg för att människor den senaste tiden har gått och blivit galet oärliga, plastiga och självcentrerade. (sen har de blivit lite arga också och bloggar om det.. men det behver ju inte bli så uppenbart att säkert även jag har blivit ovanstående saker.)
Ärligt talat, vad håller vi på med? Sen när blev det okej att bara sätta sig själv främst hela hela tiden? Sedan när blev vänner någon man snackar skit om bakom ryggen på ,för att sedan ge upp ett falsettskrik och berätta hur snyyygg hon är idag? Och ja, jag säger hon, för det är mest tjejer som håller på med alla dessa fånerier.
Att skvallra om andra är en sak, att högt och lågt säga sina åsikter till alla utom personen som är berörd är en helt annan femma, ladies and gentlemen. Detta inkluderar även killar som är minst lika fula på detta sätt. Lägg av bara. Är ni arga, ta upp det och red ut det. Om ni bara vill gnälla så Frankly, my dear, I don't give a damn. och ingen annan heller.
Inse faktum: Det finns människor som mår dåligt därute. Som inte vill gå till skolan, som har en klump i magen mer eller mindre konstant och som drömmer om en annan verklighet och glömmer bort den som existerar.
Tror du att det handlar om tjejen i hörnet som aldrig säger något? Bullshit. Detta handlar om oss. Alla som vi möter, som vi hälsar på leende för att sedan döma ut i bama/klassrummet/msn. Våra fiender, de vi aldrig ser men ocks våra allra närmaste vänner.
Idag skrev jag på mitt projektarbete. Det visade sig att min snittpuls under natten varit lägre när jag sov på ett hårt liggunderlag i ett tält än när jag sov hemma i min 140 cm ikea-säng. Varför detta? Jo, jag tror att det handlar om stress. Stress för att det har blivit många jobbiga diskussioner på sistone, och stress över att jag vet att dessa inte kommer att sluta. Och stress över att diskussionerna i framtiden kanske inte kommer att tas upp, utan förvandlas till en plastig fejkad verklighet istället.
Varför kan vi inte bara prata med varandra. Sluta manipulera, planera och analysera! Så mycket skit vi hade sluppit om folk var ärliga och vågade ta en konfrontation. För hey, nu när vi ändå är ärliga, det är vad allt handlar om. VI är för fega. Vi är fegare än vi någonsin varit förut.
Långt tillbaks i tiden kunde människor gå ut ch konfrontera fiender (bokstavligt talat, med svärd och rustning och hela tjillevippen) och veta att de skulle dö. Men göra det ändå.
Gudrun Schyman fick avgå när hon berättade om sina problem, men hon gjorde det. Hur känns det egentligen? Ni som vet med er, att ni är fegare än Gudrun Schyman? Inte så värst party skulle jag gissa på.
"Jamen, folk kan ju bli ledsna om man är ärlig.. och du vill väl inte göra folk ledsna? va?"
Ärlighet handlar inte om att berätta att skorna är det fulaste som kom sen foppatofflorna eller att någon ser ut som en knarkande trebarnsmamma efter en hård natt. Det handlar om att visa respekt mot de vi tycker om. Att ta en konflikt är för ig ett tecken på att man bryr sig så mycket om den personen att det är värt alla konfllikter i världen.
Men, att ge lite ärlighet är inte allt. Den måste kunna tas emot också, och det är här det trixiga börjar. För hur vet vi vad någon annan klarar av att höra? Det gör vi inte, touch shit. Men då måste mottagaren kunna vara ärlig nog att säga stoppförihelvete, jag vill inte mer. Jag lever fint i min ljusa drömvärld på Hawaii och vill gärna stanna där.
Fair enough, är det så så är det så.
Jag tänker inte ens börja ta upp hela datinggrejen. Men samma gäller där. Lite ärlighet (och här snackar vi nog miniportioner) förtjänar man. R-e-s-p-e-c-t, thank ya.
Så snälla, snälla snälla. Ta hand om varandra på det sätt de tycker om. Baka en kaka, skriv ett brev, bjud på kaffe från cafét, hämta en knäckemacka, pumpa cykelhjulen, köp ett suddgummi, heja på den som förlorar i bordtennis, anordna ett hemmaspa åt någon eller bara dela ut kramar som en galning. Om alla gjorde detta, tror jag världen skulle bli en lite lite bättre plats att leva på. Vi behöver varandra.
Och jag skulle slippa ångan ur öronen.
Vem vill du sitta bredvid om sextio år?
Dagens visa:
Maybe I'm amazed - Jem.
over and out.
Källan till aggretionen? ja, det är inte småpotatis inte, jag är nämligen arg på hela världen. Mest är jag arg för att människor den senaste tiden har gått och blivit galet oärliga, plastiga och självcentrerade. (sen har de blivit lite arga också och bloggar om det.. men det behver ju inte bli så uppenbart att säkert även jag har blivit ovanstående saker.)
Ärligt talat, vad håller vi på med? Sen när blev det okej att bara sätta sig själv främst hela hela tiden? Sedan när blev vänner någon man snackar skit om bakom ryggen på ,för att sedan ge upp ett falsettskrik och berätta hur snyyygg hon är idag? Och ja, jag säger hon, för det är mest tjejer som håller på med alla dessa fånerier.
Att skvallra om andra är en sak, att högt och lågt säga sina åsikter till alla utom personen som är berörd är en helt annan femma, ladies and gentlemen. Detta inkluderar även killar som är minst lika fula på detta sätt. Lägg av bara. Är ni arga, ta upp det och red ut det. Om ni bara vill gnälla så Frankly, my dear, I don't give a damn. och ingen annan heller.
Inse faktum: Det finns människor som mår dåligt därute. Som inte vill gå till skolan, som har en klump i magen mer eller mindre konstant och som drömmer om en annan verklighet och glömmer bort den som existerar.
Tror du att det handlar om tjejen i hörnet som aldrig säger något? Bullshit. Detta handlar om oss. Alla som vi möter, som vi hälsar på leende för att sedan döma ut i bama/klassrummet/msn. Våra fiender, de vi aldrig ser men ocks våra allra närmaste vänner.
Idag skrev jag på mitt projektarbete. Det visade sig att min snittpuls under natten varit lägre när jag sov på ett hårt liggunderlag i ett tält än när jag sov hemma i min 140 cm ikea-säng. Varför detta? Jo, jag tror att det handlar om stress. Stress för att det har blivit många jobbiga diskussioner på sistone, och stress över att jag vet att dessa inte kommer att sluta. Och stress över att diskussionerna i framtiden kanske inte kommer att tas upp, utan förvandlas till en plastig fejkad verklighet istället.
Varför kan vi inte bara prata med varandra. Sluta manipulera, planera och analysera! Så mycket skit vi hade sluppit om folk var ärliga och vågade ta en konfrontation. För hey, nu när vi ändå är ärliga, det är vad allt handlar om. VI är för fega. Vi är fegare än vi någonsin varit förut.
Långt tillbaks i tiden kunde människor gå ut ch konfrontera fiender (bokstavligt talat, med svärd och rustning och hela tjillevippen) och veta att de skulle dö. Men göra det ändå.
Gudrun Schyman fick avgå när hon berättade om sina problem, men hon gjorde det. Hur känns det egentligen? Ni som vet med er, att ni är fegare än Gudrun Schyman? Inte så värst party skulle jag gissa på.
"Jamen, folk kan ju bli ledsna om man är ärlig.. och du vill väl inte göra folk ledsna? va?"
Ärlighet handlar inte om att berätta att skorna är det fulaste som kom sen foppatofflorna eller att någon ser ut som en knarkande trebarnsmamma efter en hård natt. Det handlar om att visa respekt mot de vi tycker om. Att ta en konflikt är för ig ett tecken på att man bryr sig så mycket om den personen att det är värt alla konfllikter i världen.
Men, att ge lite ärlighet är inte allt. Den måste kunna tas emot också, och det är här det trixiga börjar. För hur vet vi vad någon annan klarar av att höra? Det gör vi inte, touch shit. Men då måste mottagaren kunna vara ärlig nog att säga stoppförihelvete, jag vill inte mer. Jag lever fint i min ljusa drömvärld på Hawaii och vill gärna stanna där.
Fair enough, är det så så är det så.
Jag tänker inte ens börja ta upp hela datinggrejen. Men samma gäller där. Lite ärlighet (och här snackar vi nog miniportioner) förtjänar man. R-e-s-p-e-c-t, thank ya.
Så snälla, snälla snälla. Ta hand om varandra på det sätt de tycker om. Baka en kaka, skriv ett brev, bjud på kaffe från cafét, hämta en knäckemacka, pumpa cykelhjulen, köp ett suddgummi, heja på den som förlorar i bordtennis, anordna ett hemmaspa åt någon eller bara dela ut kramar som en galning. Om alla gjorde detta, tror jag världen skulle bli en lite lite bättre plats att leva på. Vi behöver varandra.
Och jag skulle slippa ångan ur öronen.
Vem vill du sitta bredvid om sextio år?
Dagens visa:
Maybe I'm amazed - Jem.
over and out.
Änglar och Naturvetare
Hej och välkomna tillbaks till den tjugonde upplagan av Nu ska hör börjas bogga på riktigt! Ni som har följt de tidigare säsongerna vet att det alltid slutar på samma sätt... Men, allt har flera sidor, och det heter ju tjugoförsta gången gillt. Numera tänkte jag få ihop ett inlägg en gång i veckan. Förmodligen mest torsdagnattar. Hrrm hrrm, here it goes...
Det finns saker som mitt liv vilar på, några grundläggande byggstenar:
Döm om min förvåning när mitt nya favoritämne (eller nja,,, det hade väl inte så mycket att konkurrera med) har blivit Religion. (da da da dooom..)
På högstadiet var det ämnet då jag verkligen fyllde mina anteckningsblock- aldrig målade jag så mycket fina figurer och klotter som på religionskunskapen! Vagt kommer jag ihåg något om fem pelare i Judendomen och ja, där tar det slut.
Min förtjusning för religon kan till viss del bero på att jag har min gotländska mys-lärare i ämnet,( och att vi har så frukostvänliga bänkar i det klassrummmet. )
Idag gick vi igenom människors syn på hela religionbiten och lite etik-och-moral, lightversionen.
"Ja, då har vi sju minuter kvar" säger läraren och börjar skriva på tavlan. "Då vill jag att ni svarar på dessa frågor lite kort och lämnar in med namn på".
Fråga 1: vad tror du på?
Fråga 2: vad händer efter döden?
Fråga 3: Vad är meningen med livet?
Betänketid: 2 minuter och 20 sekunder per fråga.
En baggis, särskilt när det gäller frågor som människor brottats med i minst 10 000 år.
1. Vad tror du på?
Jag tror på en allmänt positiv energi i universum, hur Tomas di Leva-flum det än låter. "Om du verkligen vill något, så kommer hela universum verka för att du ska lyckas" står det i Alkemisten (en bok. Du vet, med pärm och bokstäver i och sånt.) Lite naivt måste jag säga, för alla kan ju inte få som de vill, men på något vis tror jag på det där med balans. Att alla får sin del av tur och godhet, och det är upp till oss själva att förvalta det på bästa sätt.
2. Vad händer efter döden?
Här har jag Ingen som helst aning, och jag känner mig rätt så öppensinnad för vad som komma skall..
Det kanske blir som i Bröderna Lejonhjärta, att vi ser ljuset och körsbärsblommor och söta små farbröder när vi dör. Eller så återföds vi som det universum tycker vi förtjänar (fast, hur vet man vad som är bra att vara? En svamp, exempelvis, borde göra betydligt mindre skada än en människa under en livstid. Dalai Lama och Nelson Mandela kanske vi hittar om några år i Härskogen, reinkarnerade som en Karl Johansvamp och Skivsopp. Värt att begrunda nästa gång du äter champinjoner. Det kan vara före detta Heliga Birgitta som just nu blir en del av ditt magsäcksinnehåll...)
Eventuellt så försvinner allt när man dör. Våra tankar och känslor och minnen förpassas till hjärnbarken till vi äts upp av maskar och de är borta för alltid. Ur en anturvetenskaplig synvinkel - varför inte? Tvek på om någon ändå skulle tycka mina egocentrerade dagisminnen från -94 skulle bara intressanta om de kunde hitta de om ett tag ändå...
Pärleporten är en annan favorit bland svaren, det hade varit så mysigt att få nynna på sången och fundera på att min gamla söndagssklefröken faktiskt hade helt rätt; Han har öppnat pärleporten (förhoppningsvis, om inte...)
Om inte jag hamnar i helvetet. Då är det möjligt att jag får betala för alla brott jag begått. Pennor som stults, böcker ej tillbakalämnade, gröt ej uppäten (gedigen lsista än så länge som ni märker). "jahopp, det blir 23 dagar i skärselden det. Nästa!" Denna version är lite obehaglig så den glömmer jag. Det är så man ska hantera obehagliga ting, glöm glöm.
Visst kan det bli så när man dör- det är tänkbara alternativ. Men mest tror jag på att vi är konstruerade så att vi inte ska kunna förstå det - surt sa räven! När man dör kommer man in i en helt annan dimension, där tid inte finns och rum är en bagatell, där nirvanan flödar omkring som små rosa sniglar mitt uppe i ett nyårsfirande på Bali tillsammans med Tomas Bodström och anna book....
Ursäkta. Men ni förstår poängen. Bortom vår fattningsförmåga. Tror jag.
3. Vad är meningen med livet?'
Meningen med livet är enkelt. Försök uppfylla dina drömmar och ta hand om människor omkring dig på vägen.
Ju mer jag funderade på livsfrågorna (under de sju minutrarna runt tio idag) så insåg jag att det finns en filosofi som stämmer rätt så bra överens med mina förvirrade tankar: Buddhismen.
(En stor fördel är också att det är anses fint att bli tjock och få rosa solbränna, ya know, Buddhawannabe.. lycka!)
Visste ni förresten att en av de få tillhörigheter som buddhistiska munkar får äga är en vattensil? Varför då? Jo, av den enkla anledningen att de måste sila bort mygg ur vattnet, i deras religion är synden att ta ett liv det värsta du kan göra. Och en myggas liv räknas den med, även om myggan är lite kort i rocken.
Orange har alltid varit en färg jag passat i, så varför inte slå slag i saken? Fram med silen, och buddhismen- här kommer jag!
Dagens visa:
Scarborough Fair - Simon & Garfunkel
En av de finaste låtar som någonsin skrivits. Självklart helt objektivt.
jonatan, jag ser ljuset.
over and out.
Det finns saker som mitt liv vilar på, några grundläggande byggstenar:
- Mina vänner, att vi är sams och mår bra tillsammans
- Att jag får pressa hjärnan med sinusformler (nej, det är inget snuskigt. tyvärr?)
- Vissheten om att framtiden är långt bort
- Dansa.
Döm om min förvåning när mitt nya favoritämne (eller nja,,, det hade väl inte så mycket att konkurrera med) har blivit Religion. (da da da dooom..)
På högstadiet var det ämnet då jag verkligen fyllde mina anteckningsblock- aldrig målade jag så mycket fina figurer och klotter som på religionskunskapen! Vagt kommer jag ihåg något om fem pelare i Judendomen och ja, där tar det slut.
Min förtjusning för religon kan till viss del bero på att jag har min gotländska mys-lärare i ämnet,( och att vi har så frukostvänliga bänkar i det klassrummmet. )
Idag gick vi igenom människors syn på hela religionbiten och lite etik-och-moral, lightversionen.
"Ja, då har vi sju minuter kvar" säger läraren och börjar skriva på tavlan. "Då vill jag att ni svarar på dessa frågor lite kort och lämnar in med namn på".
Fråga 1: vad tror du på?
Fråga 2: vad händer efter döden?
Fråga 3: Vad är meningen med livet?
Betänketid: 2 minuter och 20 sekunder per fråga.
En baggis, särskilt när det gäller frågor som människor brottats med i minst 10 000 år.
1. Vad tror du på?
Jag tror på en allmänt positiv energi i universum, hur Tomas di Leva-flum det än låter. "Om du verkligen vill något, så kommer hela universum verka för att du ska lyckas" står det i Alkemisten (en bok. Du vet, med pärm och bokstäver i och sånt.) Lite naivt måste jag säga, för alla kan ju inte få som de vill, men på något vis tror jag på det där med balans. Att alla får sin del av tur och godhet, och det är upp till oss själva att förvalta det på bästa sätt.
2. Vad händer efter döden?
Här har jag Ingen som helst aning, och jag känner mig rätt så öppensinnad för vad som komma skall..
Det kanske blir som i Bröderna Lejonhjärta, att vi ser ljuset och körsbärsblommor och söta små farbröder när vi dör. Eller så återföds vi som det universum tycker vi förtjänar (fast, hur vet man vad som är bra att vara? En svamp, exempelvis, borde göra betydligt mindre skada än en människa under en livstid. Dalai Lama och Nelson Mandela kanske vi hittar om några år i Härskogen, reinkarnerade som en Karl Johansvamp och Skivsopp. Värt att begrunda nästa gång du äter champinjoner. Det kan vara före detta Heliga Birgitta som just nu blir en del av ditt magsäcksinnehåll...)
Eventuellt så försvinner allt när man dör. Våra tankar och känslor och minnen förpassas till hjärnbarken till vi äts upp av maskar och de är borta för alltid. Ur en anturvetenskaplig synvinkel - varför inte? Tvek på om någon ändå skulle tycka mina egocentrerade dagisminnen från -94 skulle bara intressanta om de kunde hitta de om ett tag ändå...
Pärleporten är en annan favorit bland svaren, det hade varit så mysigt att få nynna på sången och fundera på att min gamla söndagssklefröken faktiskt hade helt rätt; Han har öppnat pärleporten (förhoppningsvis, om inte...)
Om inte jag hamnar i helvetet. Då är det möjligt att jag får betala för alla brott jag begått. Pennor som stults, böcker ej tillbakalämnade, gröt ej uppäten (gedigen lsista än så länge som ni märker). "jahopp, det blir 23 dagar i skärselden det. Nästa!" Denna version är lite obehaglig så den glömmer jag. Det är så man ska hantera obehagliga ting, glöm glöm.
Visst kan det bli så när man dör- det är tänkbara alternativ. Men mest tror jag på att vi är konstruerade så att vi inte ska kunna förstå det - surt sa räven! När man dör kommer man in i en helt annan dimension, där tid inte finns och rum är en bagatell, där nirvanan flödar omkring som små rosa sniglar mitt uppe i ett nyårsfirande på Bali tillsammans med Tomas Bodström och anna book....
Ursäkta. Men ni förstår poängen. Bortom vår fattningsförmåga. Tror jag.
3. Vad är meningen med livet?'
Meningen med livet är enkelt. Försök uppfylla dina drömmar och ta hand om människor omkring dig på vägen.
Ju mer jag funderade på livsfrågorna (under de sju minutrarna runt tio idag) så insåg jag att det finns en filosofi som stämmer rätt så bra överens med mina förvirrade tankar: Buddhismen.
(En stor fördel är också att det är anses fint att bli tjock och få rosa solbränna, ya know, Buddhawannabe.. lycka!)
Visste ni förresten att en av de få tillhörigheter som buddhistiska munkar får äga är en vattensil? Varför då? Jo, av den enkla anledningen att de måste sila bort mygg ur vattnet, i deras religion är synden att ta ett liv det värsta du kan göra. Och en myggas liv räknas den med, även om myggan är lite kort i rocken.
Orange har alltid varit en färg jag passat i, så varför inte slå slag i saken? Fram med silen, och buddhismen- här kommer jag!
Dagens visa:
Scarborough Fair - Simon & Garfunkel
En av de finaste låtar som någonsin skrivits. Självklart helt objektivt.
jonatan, jag ser ljuset.
over and out.
Nu blir det reklam!
snarksnark.blogg.se
kolla den ut!
(snarksnark.blogg.se)
kolla den ut!
(snarksnark.blogg.se)
The Search for the Holy Hobby
Hobby.
Hör ni hur det låter? Så där plastigt åttiotal med pastellfärger och Tom Cruise. Hobby. Tiden då man sprang omkring i likadana träningsoveraller och åkte på husvagnssemester och pratade om sin nya hemmabar. Hobby. För mig betyder två saker. Dels det jag nyss nämnde, serverat med en gnutta av desperation av att fylla sin tid med något meningsfullt. I dessa hobbys finns inget gulligt nördigt, endast människor som försöker skapa fler dimensioner till sitt liv.
Det andra det betyder för mig är människor som, till skillnad från nyss nämnda, faktiskt lyckas. De gör det för sin egen skull och är riktigt grymma på det. Hit räknas Seth Cohens serietidningshobby, alla gitarrspelande personers gitarrspel, Leonardo da Vincis måleri (han var faktiskt fysiker och uppfinnare i botten, målade som hobby), killen i Lerums Tidning som tittar på stjärnor.
Jag har också en hobby. Den är lite förvillande, man kan tro att det är flera hobbys men det är bara en synvilla. Min hobby är "komma på en hobby". Jag vill så gärna bli sådär nördigt cool och vara absolut bäst på något litet område, skitsamma vilket. Ännu har jag inte funnit min hobby, men jag hoppas att jag har en när jag är 65, det är så att säga hobbysens år då den får blomma ut och köpa andelslägenhet i Spanien.
Under åren har jag testat diverse hobbys med varierande resultat:
Barngymnastik: Ja, det var väl egentligen mamma som ville fylla min tid. Och jag kommer ihåg rörelserna så något har det väl gett mig.
Blockflöjt: Man blåser i ett rör. 5 år av mitt liv blåste jag i detta rör. Men visst blev jag ganska bra till slut - men motivationen försvann.
Piano: Här hade jag absolut ingen talang, hur mycket jag än ville bli bra på ett instrument. Min lärare såg ut som en häxa och tvingade mig spela klassiskt, så jag slutade och gick över till...
Luftgevär: Här hade jag faktiskt talang, tro det eller ej. Jag och en vän gick ner en gång i veckan och sköt i mitten. jag tror att jag fick något slags pris till slut, men det var inget som skulle ge mig rikedom, berömmelse och evig ära, så jag slutade även detta.
Dans: Jadu, det har varit coolt att vara sådär fantastiskt bra och ha superkoll på sin kropp. att kunna dansa, inte till musiken, utan med musiken. Men jag är för gammal och för lat för att kunna bli så bra på det. Men jag ska se till att ha lite skoj på vägen.
Friidrott: No talang what so ever, dessutom var det jobbigt.
Scout: Enda hobbyn utan prestation - därför är det så befriande.
Gitarr: Ville så gärna få fram fina ljud från en bit trä men hjälp av mina fingrar, mend et ville inte fingrarna.
Sy: Och här är jag nu. Sitter med en halvfärdig, aningens för liten, klänning och funderar på om det går att banta ner sina revben. Förmodligen inte. Nähäpp, då får jag sy om. Eller så blir det en kjol. Eller en väska. Eller näsduk. Beroende på hur jag lyckas.
Jag ska inte ge upp. När jag pensioneras vid 65 ska jag ha fullkomligt klart för mig vad jag tycker är absolut roligast i hela världen och som ger mig något att se fram emot på dagarna. Dvs, jag ska hitta just min hobby.
Dagens visa:
The Age of the Understatement - The Last Shadow Puppets (Meget bra! Kolla upp eller be mig snällt så skickar jag!)
över och ut.
Du måste va sjuk. Sjuk sjuk sjuk.
Ni vet att en bild kan säga mer än tusen ord? Det kan nog stämma. Denna bild betyder minsa tusen mest använda ord för idag:
Fluuuushi, sfruuuuhj, atjoooo!, (prosit!) phoooj,strgfdht, fryyyhh, striiishshsh (x gånger)
Så låter det när jag snorar.
Det är en av anledningarna till ett jag skriver ett sånt här blogginlägg som är utan innehåll och väldigt självcentrerat. Andra gånger det är socialt accepterat att vara tom och självcentrerad är när man är:
Dödligt sjuk
Fjortis
- Barn
- Mäklare
- USA's president.
Dagens visa:
Unbreakable - Andreas Johson
over and out.
Bokstavskakkalas!
I alla välsorterade ICAbutiker (ja, det måste vara ICA) kan man numera hitta bokstavskex. Jag hade tänkt bunkra upp ett par paket för att leka med hela sommaren.
Nedanstående lyckades jag och Christian knåpa ihop med alla bokstäver som var kvar! Respekt, brosh!
Dagens visa:
yours to keep - teddybear sthlm feat. Paula
over and out.
Nedanstående lyckades jag och Christian knåpa ihop med alla bokstäver som var kvar! Respekt, brosh!
Dagens visa:
yours to keep - teddybear sthlm feat. Paula
over and out.
